I EUs grönbok finns förslag om att vitalisera Europas ekonomi genom att följa upp utvecklingen i årliga nationella planer för effektivisering. Dessa kan betygssättas (benchmark) för att jämföras och för att lära av framgångarna (#3). Man har också förslag om att statsstödsreglerna skall tillämpas för att främja miljö-innovationer och produktivitet (#5). Ser vi ett trendbrott i synen på samhällets roll och ansvar för att utvecklingen? Från passivitet till en viljestyrd aktivitet?

Utvärdering - haverikommission.
Ett vanligt önskemål är att samhällets beslut skall vara långsiktiga och lägga fast spelregler för aktörerna så att de kan agera och förutse konsekvenserna av sitt handlande. En självklar utgångspunkt men som dragen till sin spets kan leda till passivitet. Man antar att marknaden styrs av en osynlig hand och myndigheternas roll kan reduceras till att vara åskådare. I energisammanhang har man lagt fast energipolitiska beslut som sedan exekveras av olika myndigheter var och en på sitt område. Myndigheterna ger i sin löpande bevakning rapporter om tillstånd och måluppfyllelse inom dessa områden. Den samlade överblicken sker vid enstaka utvärderingstillfällen. Man tillsätter ibland speciella utredningar eller kommissioner för att studera några frågor mera i detalj. De får lätt karaktär av “haverikommission” som skall finna felet, ta bort några hinder och lappa med lite incitament. En löpande samlad uppföljning finns bara inom ramen för det årliga budgetarbetet och är då mera avsedd att jämka myndigheters och departements intressen än att ta ställning till ett samlat resultat.

Planer - samlingsplats och kläckning av visioner.
Ny teknik kommer sällan av sig själv som en följd av marknadens inre harmoni utan är snarare ett resultat av en vision om ett annorlunda tillstånd. Man kan seda skapa förutsättningar för att detta tillstånd kan uppnås och skapa marknader för ny teknik. EUs “Lissabon-strategi” är i sig själv en sådan vision. Och EU-parlamentarikernas upprop MEPs_call_for_EIE_2005-sam.pdf understryker detta ytterligare när de skriver om Europas ledarskap.

Ett strategiskt alternativ skulle alltså vara att, som grönboken föreslår, komplettera samhällsfunktionerna så de skulle utövas med större inriktning på ?framförhållning? - i en effektiviseringsplan. En kontinuerlig uppföljning gentemot ställda mål. Löpande i stället för punktvisa utvärderingar. Då kan man göra kurskorrektioner i tid och skapa en positiv återkoppling mellan marknad och forskning samt mellan ämnesområden, se figur nedan (Se också “Investeringar i lärande är inte bidrag”). Visionerna kan exponeras, förädlas och realiseras i en kontinuerlig process. Och vissa visioner kan prövas och avfärdas.

Planering. Inte på modet men aldrig “out of style”.
Sverige har en god tradition på området. En funktion för “samlad överblick” fanns på myndighetsområdet genom det s.k. “Energianvändningsrådet” i början av 90-talet. Vi har den kommunala energiplaneringen som något råkat i vanrykte men fortfarande så sent som 2002 hade 40% av Sveriges kommuner en aktuell plan och majoriteten av kommunerna var positivt inställda till planeringen.

Planer och modeller möts ibland av kritik för att, även då de är bra, inte är exakta. De slår inte in, det blir inte som de förutsagt. Men planering och modellering har det gemensamt att de är processer i vilka man lär sig av sammanhang och får förståelse för samband och drivkrafter. Att utnyttja denna kunskap till en förändring är minst lika viktigt (viktigare?) som planen och modellen. Därför är det det betydelsefullt hur planeringen organiseras.

De svenska erfarenheterna från myndigheter och kommuner kan återanvändas och vi kan ta täten i Europa med en effektiviseringsplan som vilar på en bred bas. I stället för att gissa om framtiden skulle vi kunna skapa den!