Begreppet “marknadsmisslyckande” ger i vissa sammanhang upphov till svårartade kramper. I all synnerhet när det kombineras med begreppet “kostnadseffektvitet” då kan det leda till handlingsförlamning. Energimyndigheten har nyligen haft i uppdrag att (återigen) titta på “Vita Certifikat” och har (återigen) besvär med att just begreppen marknadsmisslyckande och kostnadseffektvitet. De hävdar att det är en “tumregel” att ett styrmedel skall riktas mot ett (specifikt) misslyckande.

Ja det är en tumregel så länge man använder sig av den neoklassiska ekonomins modellapparat med “the economic man” som ideal och aktör. Den som nyligen fått amper kritik av till exempel Världsbanken. I den verkliga världen med människor som aktörer är “marknadsmisslyckanden” regel snarare än undantag, i synnerhet där “produkten” (till exempel energinytta) är komplex.

Det paradoxala i Energimyndighetens hantering är att man utan att blinka hanterar ett kvotpliktystem med Gröna Certifikat för energitillförsel, men får svårartade kval när gäller motsvarande för effektvisering. Trots att problemet med marknadsmisslyckande rimligen är mindre på tillförselsidan eftersom aktörerna där agerar strikt marknadsmässigt och med större kunskaper än vad gäller aktörerna på efterfrågesidan. Ett förhållande som EEF försökt göra tydligt för myndigheten i en inlaga som tyvärr rönt litet intresse från deras håll.

Vid ett seminarium om så kallad “nudging” häromdagen sades att det behövs fler beteendevetare och färre ekonomer i finans- och näringsdepartementen. Detta kan utsträckas också till Energimyndigheten. Annars fastnar vi i ett evinnerligt testuggande om modeller med ringa eller ingen giltighet för hur vanligt folk gör sina val.