Det är inte någon avancerad förutsägelse att inte heller COP 16, d.v.s. mötet i Cancun i början av december, kommer att “leverera”. Man talar redan om att COP 17, alltså om ytterligare ett år, möjligen kan…etc. etc. Så frågan är om vi skall bli besvikna eller rusta oss för ett annat sätt att tackla problemet?

Mike Hulme föreslår i en artikel i The Guardian det senare. Han drar fram tre förhållningssätt:
* Först att göra klimatpanelens (IPCC) material mera transparent och öppet för diskussion. Han pekar på att kunskapsunderlaget kan graderas i olika kategorier

“aspects of wide agreement”, “aspects of continuing debate” and “aspects not well understood”

. Detta sker faktiskt redan i IPCCs underlag men det lyfts inte fram tillräckligt.
* Nummer två är att inte låsa sig ifråga om att få ett avtal eller inte utan att kunna agera i rätt riktning även på andra grunder än att lösa klimatproblemet.

“What combination of contested political values, diverse human ideals and emergent scientific evidence can drive climate policy?”

* Det tredje, och nära besläktat med tvåan, är att finna pragmatiska vägar framåt, baserat på tre möjligheter:

- an emphasis on the climate co-benefits of other policy innovations, such as those on health and poverty;
- a necessity to drive forward new publicly-funded investments in low-carbon energy technology;
- the cultivation of multi-level polycentric institutions and partnerships through which policy innovation may occur

Hulmes argumentation baseras på och är i linje med det s.k. Hartwell-dokumentet som han själv är medförfattare till och vars huvudbudskap är:

“decarbonisation will only be achieved successfully as a benefit contingent upon other goals which are politically attractive and relentlessly pragmatic.”

En variant av “Ändamålet helgar medlen”?