Vissa företrädare för näringslivet brukar hävda att skälet till att de inte vidtar flera åtgärder för energieffektvisering, trots att de är lönsamma, är att de har andra investeringsobjekt i sina företag som är lönsammaRE. Detta, brukar de mena, är en naturlig följd av att företagen är konkurrensutsatta på marknaden och att det ligger i deras DNA att se till att man alltid gör det som är mest rationellt för dem.

I en debatt med företrädare för IVA skrev de för något år sedan: “Beslut om energieffektivisering tas i den egna verksamheten, baserat på för verksamheten rationella grunder.”. Det är en bekväm men inte sann självbild.

Succen med det så kallade PFE-programmet för några år sedan där företagen fick en blygsam skatterabatt mot att de vidtog energieffektvisering motsäger denna förhärskande självbild som delar av näringslivet har av sig själv. Bara på kort tid lyckades många företag (trots sin påstådda rationalitet) ta fram många effektiviseringsåtgärder ur sina gömmor.

Årets “Nobelpris” i ekonomi som bland annat pekar på så kallad “mental accounting” förklarar att både individer och företag har olika konton för vad de gör och vill göra. I företagens fall motsvaras det av att de har en budget för underhållsåtgärder och en annan för investeringar i produktionen. I den ideala (rationella) världen skulle dessa båda stämmas av mot varandra men så sker inte. Följdaktligen är det rimligt att tänka sig att om man gjorde mera insatser i energieffektvisering skulle detta skapa större vinster som sedan skulle kunna användas i produktionen!

Företagen skulle alltså bli ÄNNU lönsammaRE om de vågade erkänna att de inte är fullt ut ekonomiskt rationella. Om de justerade sin självbild i enlighet med vad Richard Thaler (med flera) säger.