Offentlig sektor skall vara en föregångare i arbetet med att ställa om energisystemet. Ett ofta återkommande tema, uppskattat av nästan alla och ändå händer så lite, varför? Skall man som EUs grönbok föreslår (#6) lagstifta om det? Och vad skall lagstiftningen i så fall avse, speciella tekniska åtgärder och/eller att upphandlingen skall användas som medel. Hur undviker man inlåsning i vissa teknologier, särskilt på transportområdet (#20)?
USA och Danmark som förebilder.
I USA har man ända sedan 90-talets början haft Federal Energy Management Programme (FEMP), som stipulerat att all upphandling till federal verksamhet av utrustning, som använder energi och vatten, skall ske från den ur prestandasynpunkt bästa kvartilen, se figur. För att hjälpa all de lokala inköparna har man sedan givit dem kataloger och inköpsredskap så att de klarar uppgiften. FEMP har fungerat under både republikanskt och demokratiskt styre. I förhållande till 1985 har man redan minskat energiintensiteten i federala byggnader med över 20% och skall ha nått målet 35% år 2010. Projektet har utvidgats sedan starten och ger hjälp även i drift- och byggnadssituationer. Det beräknas spara 750 MUSD per år när det når sitt mål.
Det närmaste vi har i Europa som liknar FEMP är den Danska A-klubben som också haft en stor betydelse för hur den Danska marknaden utvecklats och som har en imponerande lång lista över medlemmar (myndigheter, landsting kommuner, företag) i det offentliga Danmark. Även här får de medverkande assistans för sitt handlande och det kallas A-klubben eftersom det inriktas på den bästa prestanda-gruppen i det Europeiska märkningssystemet. På så sätt är det lite tuffare än det amerikanska och det riktar sig också till lokala förvaltningar.
G8 har i sin handlingsplan (punkt 5c) tagit in att man skall upprätta nationella riktlinjer för upphandling och management i offentliga byggnader. Denna plan skall avrapporteras vid gruppens möte i Japan 2008 så det finns anledning att tro att den kommer att följas. (G8s plan kan laddas här, http://www.fco.gov.uk/Files/kfile/PostG8_Gleneagles_Communique.pdf ).
Varför gör vi inte detta ändå?
Ett skäl till återhållsamheten i det offentliga engagemanget är troligen osäkerhet om vad man kan företa sig inom den offentliga upphandlingen och rädslan för att bli indragen i, som man upplever, osäkra juridiska processer. Det är just här som det amerikanska och danska exemplet har sin styrka. Den centrala rådgivningen gör att man kan undvika de eventuella fällor som kan finnas i utformning av upphandlingen och i värdering av anbuden. Det svenska EKU-instrumentet skulle kunna ha samma funktion men det kan vara så att avsändarens legitimitet i USA är starkare (det är en s.k. presidentorder) och att det är det som behövs.
Nu har emellertid EU-kommissionen också satt igång ett ?id�-arbete? som syftar till att lossa en del av dessa tankens band och att ge goda råd och understöd så att offentlig upphandling skall kunna användas för att driva på den tekniska utvecklingen i allmänhet.
Nischmarknader och roller
Den offentliga verksamheten kan spela en stor roll som nischmarknad. Det behöver inte vara spjutspetsteknologi utan ?bara? vanlig, men bra, som i fallet med FEMP och A-klubben. På så sätt kan man dels driva upp volymer och öka leverantörernas kunnande, vilket båda leder till lägre kostnader, samtidigt som tillgängligheten för de bättre produkterna ökar. Till glädje för andra användare.
Kommunernas roll är vanligen underskattad i detta avseende. I ett IEA-projekt har ett stort antal kommuninitiativ dokumenterats för att visa hur kommunen kan vara ledare och få marknaderna att fungera bättre.
Ett annat lysande exempel är Stockholms miljöbilar och det projekt, Zero and Low-emission vehicles in the Urban Society (ZEUS), i vilket Stockholm medverkat. Där är en av erfarenheterna att kommunernas erfarenhet sedan förs vidare lokalt i vardagliga kontakter på marknaden och att det är mycket viktig för hur kännedom och förtroende för ny teknik byggs upp.
Skriven av Hans Nilsson, 05:27 AM.
(0) Kommentarer • (0) Trackbacks • Permalink