TV sände häromdagen ett program med titeln “Klimaträddarna”. Programmet kommer i repris 8 och 10 november. Budskapet var lugnande och gick på temat “Allt ordnar sig till sist”. De ekonomiska styrmedlen utvecklas och tekniken kommer så småningom. Det finns de som varnat och varnar för “klimatalarmism” men det här programmet försökte snarast vara “klimatvalium” och mana till lugn -den osynliga handen fixar allt.

Genomgången av hur Kyoto-mekanismerna (särskilt CDM) fungerar var bra. Men det som var dåligt var att de inte sattes i perspektiv av energisystemets funktion eller ens av hur bördorna skall fördelas mellan länderna. I stället fick ett antal personer både säga och antyda att vi uttömt större delen av våra möjligheter till effektivisering i Sverige och i den rika världen. Man kunde åtminstone speglat den hypotesen i en fundering kring hur Kina (3,9 ton CO2 per capita) och Indien (1,1) skall utvecklas om OECDs utsläpp (11,0) är norm.

Inslaget med vindkraftetablering i Kina som alternativ till koleldade kraftverk borde haft en reflexion över hur elen i Kina används. Som det är nu satsar man på att bygga emissionsfri kraft för att försörja slösande användning. CDM måste fås att omfatta en balanserad energianvändning om den skall ge ett rimligt resultat.

I den mån programmet behandlade tekniktillämpningar gällde det tillförsel och då sådana som inte ligger i den nära framtiden och i en del fall är klart tveksamma. Storskaligt och fantasirikt, men varför inte fokusera på den potential vi har nära och nu istället?