I diskussionerna kring EUs direktiv för effektivare energianvändning (EED) har bland annat nämnts att ett tak för energianvändningen skulle hämma fortsatt industriell utveckling. Vilket skulle vara särskilt besvärande i Sverige vars industriella tradition bygger på branscher som är mycket energiberoende, järn och stål, kemi samt tungviktaren papper och massa. En synpunkt som även energiministern framför.

Det man uppfattar vara ett tak är EU-direktivets utgångspunkt att man kan minska energianvändningen med minst 20 % med bibehållen samhällsnytta (och produktion) eftersom våra installationer och produktionslinjer inte är ekonomiskt optimerade. Skulle man nu sätta nivån för energianvändningen 20 % lägre skulle svensk (och Europeisk) industri låsas in och förlora konkurrenskraft menar man.

Låt oss betrakta de senaste 40 årens energisituation i industrin och anta att man 19070 skulle velat effektivisera energianvändningen 20 % från utgångspunkten att så stor andel av energianvändningen var något som industrin betalade för i onödan. Och att man skulle precis som idag använt en sjuårig infasningsperiod, var skulle vi hamna? Jo - som i figuren nedan.

• 1970 var ett genomsnittsår vad avser energianvändning i industrin. Inte högst och inte lägst (nummer 15 i serien, räknat från lägsta).
• Antar vi att industrin reella energibehov varit 20 % lägre ser vi att man endast vid ett par tillfällen varit nära ”taket” och aldrig gått över det. Inte ens under de år produktionsindex stigit som mest.

Det verkar snarare som om man ropat “vargen” utan att ha någon sådan i sikte.