Matchen om EUs hantering av klimatfrågan börjar bra. När Parlamentets närings- och miljöutskott hade gemensam omröstning så vann rapportörens linje med 66 röster mot 50. Det innebär alltså att man förordar bindande mål för utsläpp av växthusgaser, förnybar energi och för effektivisering.

Generalsekreteraren i EuroAce sammanfattar bra:

“The Commission’s Green Paper outlines that any Climate and Energy Framework must identify how best to maximise synergies between the objectives of competitiveness, security of energy supply and sustainability. A binding 2030 energy efficiency target based on a binding sectoral target for buildings is good for the economy, as it reduces energy dependence and boosts public budgets; it is good for business, as it will place the EU at the forefront of related innovations and keep energy prices down to ensure competitivity; it is good for employment, as it stimulates jobs; it is good for the environment, as it reduces pollution and CO2 emissions; and finally it is good for EU citizens, as it improves air quality, health and well-being.”

Men detta var bara första ronden. Nästa kommer när kommissionen lägger sitt förslag och där tycks mörkrets krafter ha stort inflytande trots att deras egna analyser visar på att synergieffekterna av flera mål är påtagliga och klingande (i pengar).

Sedan kommer en ny batalj när Parlamentet skall rösta in plenum i februari och därefter följe flera nya “kontrollstationer” med medlemsländerna där vi på goda grunder kan anta att Sverige inte kommer att tillhöra de påskyndande.

Ett förhållande som belyses i en debattartikel i DN där andra samhällsföreträdare, med LO i spetsen, pekar på att erfarenheterna av utsläppshandeln (ETS) motiverar en mera heltäckande linje med tre mål. Just förhållandet med ETS tillkortakommande och nyttan av att fokusera på effektivisering visas empiriskt i en ny doktorsavhandling från Lund

“All is well that ends well” skrev Shakespeare, men det kan ju inte skada om det börjar bra också?