Men också på bidrag och bidrag. I EU debatterar man bidragen till olönsamma och klimatskadliga kolgruvor. Det bidragssystem som skulle upphöra 2014 föreslås förlängt till 2020 men parlamentet vill kompromissa och säger 2018. De som främst har nytta av det är Polen och Tyskland och i det senare fallet har ämnet diskuterats i decennier. Ett historiskt beslut togs en gång att fasa ut det vid millennieskiftet (kallat Jahrhundertvertrag) men det är numera historiskt i en annan mening.
Sedan finns ett annat bidrag (som egentligen är ett finansieringsstöd för att starta upp en teknikutveckling) i de s.k inmatningstarifferna (feed-in tariffs). Dessa har visat sig vara framgångsrika för att just få fram ny teknik i större volymer och till pressa dess kostnader. Men dessa tariffer är också under debatt bl.a. efter det att man i Spanien tvingats reducera dem kraftigt. Det sker i sin tur eftersom man i Spanien låtit stödet gå via statsbudgeten under det att man i Tyskland låter elkunderna betala.
Eftersom inmatningstarifferna är en “lärinvestering” som i slutänden levererar konkurrenskraftig teknik så är den i Tyskland gjord för att spegla lärkurvan. Nu sägs det att man i USA vill göra samma sak men göra stödet volymsberoende och inte tidsberoende, vilket verkar vara en god idé.
Men skillnaden mellan kolstöd och teknikstöd förbryllar ändå. Det förra är till för att försena en avveckling och det senare för att påskynda en utveckling. Hur kommer det sig då att industrin gillar det förra mer än det senare? 
Skrivet av Hans Nilsson, 2010-11-24.
(0) Kommentarer • Permalink