En av de mest seglivade är att om det finns en marknad som teoretiskt skulle kunna klara att åstadkomma en optimal lösning så behövs inga åtgärder annat än (möjligen) justering av priserna så man internaliserade de externa effekterna. I viss omfattning kan detta kompletteras med allmänt hållen information som inte blir “partisk”. Man menar att så länge marknadens signalsystem (priserna) fungerar så är allt som det skall. Vi får ett exempel i myndigheternaa behandling av id�n med s.k. vita certifikat.

För att öka marknadens upptagning av produkter med goda prestanda ifråga om energianvändning har man i flera EU-länder infört s.k. vita certifikat.  I EU:s nya plan för effektivisering säger man att man kommer att föreslå alla medlemsländer att införa sådana (obligation schemes). Med sådana certifikat skulle energileverantörer och/eller -distributörer bli medverkande i skapandet av ett högpresterande energisystem. Det skulle ske genom att marknadens förmåga att distribuera energieffektiv användningsteknik utnyttjades bättre.

Energimyndigheten har i en utredning nyligen avvisat ett sådant certifikatsystem med påståendet att: ? Sveriges energipolitik bygger på energimarknader där styrmedel syftar till att ta bort marknadsmisslyckanden, exempelvis EU:s handelssystem men också t.ex. energimärkning. Vita certifikat syftar inte till att hantera något marknadsmisslyckande som inte redan hanteras av något annat styrmedel.? 

Detta påstående röjer att man inte förstått problemets natur. Misslyckandet handlar nämligen inte om marknadens signalsystem utan om kundernas förmåga att uppfatta och bedöma åtgärders lämplighet och konsekvenser. Det är alltså ett förhållande som inte kan hanteras med en (neo)klassisk ekonomisk modell utan fordrar en beteendeekonomisk ansats. Människor handlar nämligen inte ekonomiskt rationellt om de inte ges förutsättningar för det. Man har kognitiva begränsningar. Ett individuellt beslut kan för den enskilde anses ?tillräckligt bra?, men blir tillsammantaget med alla andras likadana beslut ett överflödigt användande av resurser. 

Konjunkturinstitutet har nyligen formulerat en veritabel katalog över de olika slutsatser som myndigheterna torgför. De brukar låta så här:
- Politiker skall inte bestämma vilken teknik vi skall ha
- Stöd forskning men inte kommersialisering
- Det finns inga sysselsättnings- eller näringspolitiska effekter av att ställa krav på produktprestanda (Portereffekten)
- Etc.

Myndigheternas syn på marknadsmisslyckande kontrasterar starkt mot Nicholas Sterns att klimatproblemet i sig självt och till sin natur är ett marknadsmisslyckande.