I spåren av de fyra utredningar som serverats senaste veckorna kommer den oundvikliga frågan - Vem kan man lita på? Vem räknar mest rätt när man jämför vad olika energiframtider kostar? Är det någon som talar i egen sak, är det någon som vrider fakta i någon önskad riktning?

Svaret är troligen att det gör alla. Några gör det av egenintresse och vill hävda att deras lösning är mest fördelaktig därför att det egna bankkontot mår bättre av det. Några gör det av försiktighet (feghet?). Man vet vad man har men inte vad man får. Man tar det säkra (=kända) före det okända. Några gör det av idealitet och väljer något som känns rätt även om det inte är säkert beprövat och bevisat att det fungerar.

Av dessa skäl är det sista att föredra. Många av de tekniska problem som finns går att lösa i takt med att produkterna utvecklas. Det mesta av den teknik som omger oss och känns vardaglig är resultatet av utvecklingsprocesser. Processer som sällan startats vare sig av egenintresse eller feghet utan istället av nyfikenhet.

Men när vi nu får ett antal påståenden om vilka energislag som är billigast kan vi dels fundera över vad som driver urvalet av jämförelser och indata MEN inte glömma att de räknar i olika “valuta”. Vissa av förslagen medför importberoende och vissa har kostnader som inte redovisas i form av bränsle- och avfallshantering. Ibland i tiotusentals generationer framåt. När det finns poster av det slaget kommer jämförelsen alltid att halta. För Ukraina till exempel har den billiga gasen fört med sig ett importberoende där “valutan” inte är pengar utan nationens självbestämmande.

Så frågan om vem som räknar bäst är fel ställd. Frågan är: “Vad innehåller kalkylen?”

Och om vi undrar vem som ändå räknar bäst så är det sannolikt de som representerar investerarna. De vill inte i onödan förlora pengar och de är inte överdrivet förtjusta i till exempel kärnkraft. Vare sig Lazard eller Citigroup.