I Sara Lidmans Hjortronlandet vägrar Franz ända tills mot bokens slut att lägga ned pengar på att dra in elektriskt trots dottern Claudettes påstötningar att hon skulle vilja ha ljus så att hon kan läsa. Han tycker att fotogenlampan räcker gott för det läsbehov en människa kan ha. När han slutligen ger efter så beklagar han att han dröjt för det är ju alldeles fantastiskt bra nu när han får se hur det fungerar.

Tanken på Franz smyger sig på när man ser Rapports undersökande journalists bravader i lampbutiken där han konfronterar människor med de råd som ges för hur man skall bete sig om en varm kompaktlysrörslampa går sönder och man får ut kvicksilver i rummet. Till sist säger en dam något om “varför går vi med på detta?” Hon har nämligen försetts med information som hon i brist på referenser/erfarenhet bara kan tolka som att lågenergilampor är farliga. Hon reagerar på tillgänglig information.

I en senare sekvens springer reportern själv iväg som en skrämd hare när man krossar en kall lampa framför honom. Han hade inte själv informationen om att det är gasformig kvicksilver i den varma lampan som är farlig. Och naturligtvis förmedlade han inte den till sina intervjuoffer. Han hade den inte.

Hur hade reporterns intervjuoffer reagerat om han också berättat att:
- Det regnar kvicksilver från koleldningen på kontinenten över Sveriges sjöar och åkrar och att det regnar mindre med lågenergilampor
- Lampor ytterst sällan går sönder och särskilt inte varma lampor
- Att lysrören ovanför diskbänken, som vi vant oss vid sedan decennier, kan innehålla 5 gånger så mycket kvicksilver

Med begränsad kunskap om ny teknik är vi mera benägna att hålla fast vid den gamla (beteendeekonomins “endowment effect”). Vad skulle Franz ha sagt om han först fått veta att elektriska ledningar kan vara dödliga att vidröra och att de kan orsaka brand?

Vi är faktiskt alla lite Franz!