En intressant artikel i DN sätter fingret på en mycket öm punkt i klimat- (och därmed också energi-) debatten. Nämligen den om hur vi med stor envishet följer olika rådgivares krav på att alltid göra det som är “kostnadseffektivt”. Inte minst är det värt att begrunda när nu IVA tar till brösttoner med utgångspunkt i kravet på att ställa om energisystemet sedan och inte nu - för att just vara kostnadseffektiva.

Artikeln visar att osäkerheterna i kalkyler som rör klimatet är stora och att kostnaderna för klimatförändringar regelmässigt underskattas samtidigt som nyttorna underskattas. Det är intressant eftersom vi kunnat konstatera att när det gäller åtgärder för att bekämpa klimateffekter genom effektvisering så är det tvärtom! Kostnaderna överskattas och nyttorna underskattas! Ett förhållande som IVAs inlägg nästan övertydligt bär vittnesbörd om.

Symmetrin att missbedöma och underskatta både verkningarna och möjligheterna leder till passivitet. Kanske är det en naturlig mänsklig reaktion? Vi har den ju till och med i ordspråket sedan barnsben - “Man vet vad man har men inte vad man får”. Men vi borde kanske hitta ett annat ordspråk som manar till försiktighet när någon säger “kostnadseffektivt”!