Effektiviseringspotentialer är bedrägliga. De beräknas alltid utifrån givna ekonomiska förutsättningar och ett givet oföränderligt beteende. Det är en stor skillnad på vad som är kostnadseffektivt när man gör en effektiviseringsåtgärd helt isolerat (oavsiktlig ordlek!) och när man gör det i samband med ombyggnadsåtgärder. Och det är stor skillnad på om man gör det med dagens teknik eller med den som finns runt hörnet och som utvecklas när effektiviseringsmarknaden växer.

De flesta bedömningar vi konfronteras med är de som utgår från att världen är för evigt oföränderlig och ändå brukar även sådana potentialbedömningar visa på tvåsiffriga procenttal. Vi vet att energipriserna snarare går upp än ned, att tekniken för effektiviserings blir billigare och bättre, att organisationen för att köpa effektivisering kan förbättras, o.s.v. Så varför skall vi räknas med en statisk potential i en föränderlig värld?

Om vi verkligen vill, och om vi börjar vända på de tillgångar vi har, så finner vi att hälften av energin räcker. Och EnergiEffektiviseringsFöretagen hjälper gärna till. 

Spiralfläkt installerade fläktar på ett pappersbruk och sänkte energiförbrukningen med 82 %. Det var inte bra. Det visar på nivåer som hotar energiproduktionens möjligheter. Om man sätter in den fläkten där det går, och det blir på många ställen, så blir satsningen på vindkraftverk helt onödig. Därför fattar skogsindustrin (och Värmeforsk och ytterst Energimyndigheten) beslutet att inga fläktar av den typen får installeras inom skogsindustrin.