Det känns som om vi i början av den här månaden fått ett uruppförande av symfonin med de fyra pukslagen. Ett verk som är väl avstämt och väl komponerat och som har en klar idé men som tyvärr är alldeles för konventionellt både till sin avsikt och sitt genomförande. Det saknar i allt väsentligt den spänst och det nytänkande som skulle kunnat göra det banbrytande och nyskapande.
1. Den första satsen hade en spännande inledning “50% effektivare energianvändning” men den tvärdog när det visade sig att pukslaget missade totalt och blev ökande energianvändning.
2. Andra satsen var som sig bör ett andante. Långsammare, mera eftertänksamt, men med samma tema. Det utvecklas dock något till en fråga om hur det skall gå för svensk industri när den, som man utgår från, både är effektiv (per definition) och behöver mer energi. Marknaden är nästan perfekt men behöver lite småjusteringar. Pukslaget blir dovt och hotande.
3. Temat följs upp i tredje satsen som är brett anlagd och tillbakablickande samtidigt som den har en rörelse framåt. Den är rak i sin retoriska ansats “Sveriges framtid elbehov - Hur mycket elkraft behövs?”, men dissonanserna skär igenom.
Det svenska elsystemet har varit en stark konkurrensfördel för Sverige genom att erbjuda konkurrenskraftiga elpriser, säker tillgång på el och låga klimatutsläpp. - Vi bör värna det som är Sveriges konkurrensfördelar.
De nya konkurrensfördelarna ligger ju snarare i utnyttjande av effektvisering och andra förnybara resurser än enbart de gamla. Mot slutet blir det bara upprepningar om och om igen av utslitna teman och saknaden efter den gamla kärnkrafttiden lyser bjärt igenom. Pukslaget låter som ett eko ur det förflutna.
4. Den fjärde och avslutande satsen har tempo Agitato (Upprört) och verkar ha tillägget Furioso. Redan titeln är alldeles för lång “Ny baskraft till konkurrenskraftiga priser - En rapport om huvudalternativen för ny produktionskapacitet av baskraft i det svenska elsystemet”. Det visar sig något överraskande att huvudalternativen bara är två nämligen ny kärnkraft och/eller gas. Visserligen erkänner man att kärnkraften har problem som t.ex. att avfallet måste kunna förvaras säkert i minst 100000 år men det sägs kort och drunknar i ett resonemang om tillståndsprocesser. Pukslaget i den här satsen är så kraftig att trumskinnet spricker.
Sammanfattningsvis är det ett ambitiöst verk som upphovsmännen måste känna sig berättigat stolta över att ha fått ihop till en helhet. Säkert kommer vi att höra det spelas ytterligare några gånger åtminstone fram tills dess att en ny regering bildats. Men sannolikt kommer alla efteråt att vara hjärtlig trötta på det och förhoppningsvis kommer det att förvisas till partiturens gravkammare.
Skriven av Hans Nilsson, 05:09 AM.
(0) Kommentarer • Permalink