Konjunkturinstitutet har dragit sin lans för att det skall räcka med ett mål för klimatpolitiken. ”(Det) behövs utsläppsmål men inte mål för förnybar energi och energieffektivisering”, skriver de. Det är en förvånansvärt enkelspårig inställning som utgår från att allt ekonomiskt beslutsfattande är entydigt ekonomiskt rationellt i alla lägen. Att världen alltså befolkas av dem som Richard Thaler kallar Econs och som kan kalkylera som Einstein, har minne som en stordator och viljestyrka som Gandhi.

Men det är också förvånansvärt att man bortser från effektiviseringens och förnybarhetens stora orealiserade potentialer och att det behövs särskilda åtgärder för att de skall bli förlösta och att, när det sker, följdverkningarna för växthusgaserna är betydande. Och möjligen ännu mera ägnat att förvåna att man inte ägnar någon tanke åt de inbördes beroenden som finns mellan klimatåtgärder, åtgärder för konkurrenskraft och åtgärder för säker energitillförsel.

Åtgärder för till exempel energieffektivisering har ju inte bara påverkan på energikostnader och klimatet utan på en lång rad andra väsentliga områden vilket visas föredömligt i IEAs “SPREADING THE NET: THE MULTIPLE BENEFITS OF ENERGY EFFICIENCY IMPROVEMENTS”.

Det är därför också en tröst att, som alternativ till KI, läsa IEAs “SUMMING UP THE PARTS Combining Policy Instruments for Least-Cost Climate Mitigation Strategies” där man just diskuterar hur man skall sätta upp mål och avstämma dem mot varandra så att man verkligen får resultat och valuta för pengarna. De skriver bland annat så här i sina slutsatser:

Carbon pricing is a cornerstone policy in climate change mitigation, but it is not a complete solution on its own. There are barriers to the effective response to a price signal that justify additional measures to overcome these barriers and deliver a least‐cost policy response.

Jag kunde inte låta bli att sätta en del i fet stil!