Ni har säkert mött dem, Hare Krishna, som glatt plingande på sina små cymbaler upprepar sitt mantra timme ut och timme in för egen (och andras?) förnöjelse. På något sätt kommer detta i åminne när några ekonomer redovisar sitt uppdrag för ESO (Expertgruppen för Studier i Offentlig ekonomi). På DN Debatt vet de att berätta att grön offentlig upphandling inte har någon effekt på miljön.

Argumenten är att leverantörerna inte medverkar eftersom de inte behöver, att om de gör det så är det inte på det mest kostnadseffektiva sättet och att konsumenterna ökar sina inköp av konventionell produkter när priserna på dem blir relativt sett lägre!

En förklaring till att grön offentlig upphandling har begränsade möjligheter att fungera som ett måleffektivt styrmedel är att de potentiella leverantörerna inte måste delta i en upphandling där miljöhänsyn tas; det är frivilligt, och så länge det inte är lönsamt att delta så är det valet enkelt. En annan förklaring är att marknadsmekanismerna sannolikt kommer att verka åt motsatt håll. När (den offentliga) efterfrågan på gröna produkter ökar, så stiger också priset på dem. Priset på konventionella produkter blir då lägre i förhållande till priset på gröna alternativ. Detta kan leda till ökad konsumtion av konventionella produkter.

I denna deras värld tar ingen på marknaden intryck av det som händer. Ingen leverantör börjar fundera på att ändra sitt utbud eller sin produktion. Inga kunder funderar på att ändra sin konsumtion. Allt är statiskt och alla är sådana som Richard Thaler (en ekonom) kallar Homo Economicus. Den dynamik som gröna upphandlingar avser att framkalla och där vissa kunder och vissa leverantörer går före, där produkterna utvecklas till bättre prestanda och förmånligare ekonomi. Den finns helt enkelt inte.

Det är en hopplöshetens ekonomi som de målar upp. Hare Krishna är i alla fall glada.