Man undrar ibland vad det är som motiverar de återkommande studierna av var gränsen går för samhällsekonomiskt motiverad effektvisering av energianvändningen. Är det rädslan för att vi skall gå för långt? Att vi skall effektvisera för mycket? Man kan ju lätt få svindel om man balanserar på hög höjd. Då kan man falla ned med åtföljande ruskiga konsekvenser

Men är det denna risk som är relevant när det gäller effektvisering? IEA har visat att globalt har vi istället en risk för att inte utnyttja potentialen. Fortfarande om 2 decennier kommer merparten av den idag kända potentialen att vara orörd! Skulle Sverige vara annorlunda?

Chalmers gjorde en studie baserat på den senaste effektviseringutredningen som gjorts i Sverige och skrev:

(Det) antogs som lägst 10 % acceptans, med möjlighet att nå 20-30 % om priser ökar mycket och styrmedel mm får starkt genomslag. Med nuvarande priser samt dagens styrmedel och fokus på energifrågorna bedöms 15 % vara ett rimligt antagande.

Hur mycket vi verkligen effektiviserar (E) beror på hur stor potentialen är (P) och hur stor acceptans den får (A): E=P*A Om A är lågt så blir resultatet litet. Utredningar om hur man skulle höja acceptansen verkar mycket mera motiverade än att grunna över potentialen. Vi behöver klättra och risken för att falla är inget att oroa sig för.

Man kan känna sig trygg av två skäl. Den ena är att vi opererar på en mycket låg nivå och det andra är att potentialen ökar hela tiden!

* Lärkurvorna på marknaden visar att effektvisering (och förnybar energi) blir successivt billigare - det ökar potentialen.
* Tekniken utvecklas med rasande fart med det som vi brukar kalla den fjärde industriella revolutionen - det ökar potentialen
* När vi lär oss hantera PLUS-faktorerna (Multiple benefits) i kalkylerna så syns det att effektivisering är ännu lönsammare - det ökar potentialen

Vad som kunde vara relevant när man pratar samhällsekonomi är OM det är det måttet som sätter gränsen och om det inte borde vara frågan om vad som är resursekonomiskt? Kanske innebär det som vi idag kallar samhällsekonomiskt ett överutnyttjande av de resurser som är tillgängliga? Minns Jörgen Noergaards ord att: “Det kanske inte är ekonomiskt att rädda världen men det kan vara en bra idé ändå!”