En gÃ¥ng i tiden ägnade sig kyrkan Ã¥t att sälja avlatsbrev. Om man hade syndat kunde man (enligt wikipedia) fÃ¥ lindring pÃ¥ hinsidan genom att betala för sig i förväg “...varje synd gav ett visst antal Ã¥r i skärselden och en avlat kunde minska antalet Ã¥r”. Genom att handla med sÃ¥dan förlÃ¥telse uppstod en marknad. “DÃ¥ avlaten är en sorts benÃ¥dning och denna skedde frivilligt, hände det även att folk skickade med pengar och gÃ¥vor för att öka sin chans till beviljande”.
Om detta hade ägt rum idag skulle vi säkert också fått en debatt om syndneutralitet och syndeffektivitet på samma sätt som vi i miljösammanhang talar om teknikneutralitet och kostnadseffektvitet. Är alla synder lika värda lika mycket, eller måste man betala mer för ett äktenskapsbrott än för en svordom i kyrkan - vad är syndneutralt? Och vad är syndeffektivt? Kan jag kosta på mig att utebli från mässan och pröjsa med några Ave Maria eller ett tionde till församlingsprästen? Är det bättre att behålla en konstant låg syndnivå (lite småsvärande varje dag) eller skall man satsa på en radikal omställning (byta språkbruk helt)? 
Låt oss efter denna utvikning i en fiktiv religionsanalogi gå direkt på ämnet - neutralitet och effektvitet - genom att titta på ett inlägg av Christian Azar för några år sedan. Han skriver:
....genom att utforma stödet för teknikutveckling på ett .... generellt sätt får vi faktiskt minimal teknikutveckling på köpet. Teknikneutrala styrmedel när syftet är att fostra fram ny mer avancerad teknik blir således närmast ett garanterat recept för att misslyckas med själva syftet med politiken.
Den missriktade euforin över att ha hittat kostnadseffektiva lösningar skymmer sikten mot att finna sådan som är hållbara.
Skall vi fortsätta synda eftersom det är billigt eller sätta in lite kraft på att bli bättre människor?
Skrivet av Hans Nilsson, 2015-11-24.
(0) Kommentarer • Permalink