Kan energitillförseln organiseras så att effektivitet säkerställs även i energiomvandlingen, och har energiföretagen någon roll i att främja en förbättrad energianvändning? I EUs grönbok ställer man några frågor (#13-15) i dessa syften. Det berör relationen till kunder och kundernas roll/ställning på marknaden. Mer makt åt (och mera kraft från) kunden! Demand Response, Distributed generation och White Certificates för att använda begrepp från den internationella diskussionen.

Att styra sina laster.

Grönboken är svävande beträffande vad de avser med effektiviteten (#13) i Transmission/Distribution och Produktion. I begreppet borde ligga tanken på att undvika sådana toppbelastningar som äventyrar systemets kapacitet. Och att i stället minska belastningen med ökad lasstyrning där kunderna reagerar bättre och snabbare (demand response) på t.ex. prisincitament. Redan små förändringar vid högbelastning kan ha stor betydelse för prisnivån, se figur.

I Sverige finns hos Elforsk ett projekt kallat Market Design. Detta och IEAs DSM-program för Demand Response arrangerade ett seminarium i mitten av juni. Där framgick att det råder stor enighet om att marknaden måste utformas så att kunderna kan reagera snabbare för att undvika ?prischocker? och att de skall belönas för sin medverkan. Men det råder också stor vilsenhet inför frågan om vem som skall ta ansvaret för att organisera marknaden på detta vis. Självklart kan industrikunder aktiveras snabbast och med störst genomslag, men i USA samlar man också mindre kunder (aggregerar) till samlade och programmerade insatser. Den totala Nordiska potentialen för laststyrning i alla kundkategorier och med priset som instrument bedöms till 10 000 MW.

Men hur skall instrumentet hanteras? Och är det enbart priset som skall styra? Den modell man vill tillämpa i Sverige där priset på energi skall vara vara den enda signalen till kraftföretagen att investera (Energy Only-modellen) är omdiskuterad både bland forskare och administratörer. Monopolet hade brister men kraftföretagen hade en överenskommelse om att vara “leveranssäkra” genom att vart och ett av dem höll tillräckliga produktionsreserver.

En ny infrastruktur med “utbredda resurser” och nya ansvarsgränser.

En annan tanke som man bjuder in att diskutera är infrastrukturens uppbyggnad (#13 och 14). Dels finns den gamla välbekanta frågan om man kan flytta ?systemgränsen? för leverans av energins nytta innanför elmätaren. Därmed skulle energileverantören ta ansvar för att effektivisera användningen och tjäna sina pengar på nyttan istället för på energin.

Dels finns den lite nyare frågan om ?Distributed Generation? (utbredda resurser), d.v.s. att utnyttja många fler små kraftresurser. I England finns funderingar på att t.o.m. använda mikrokraftvärmeverk i hushållen, hembränd el! Ny teknik kombinerad med bittra erfarenheter av storstörningar har gjort denna fråga aktuell och reell i USA och IEA har gjort en översyn av möjligheterna. Ett större individuellt ansvar kan vara ett logiskt svar om marknaden känns osäker och kan också vara en möjlighet att bygga ett uthålligare system där små förnybara tillgångar utnyttjas bättre.

Ett annat sätt att ändra ansvarsgränser och mobilisera resurser är att med s.k. Vita Certifikat (#15) göra energileverantörerna ansvariga för att uppnå vissa effektiviseringsmål inom sin kundkrets. På så sätt slipper energiföretaget att utsättas för ?systembolagsproblemet? och behöver bara ta ansvar för att målet uppnås på ett resurseffektivt sätt. Den fråga Grönboken ställer är snarare om det inte blir en ogenomtränglig skog av olika certifikat och åtaganden. Så behöver det emellertid inte bli om man kan hålla isär produkterna på t.ex. följande sätt.