Naturvårdsverket har gjort en rapport om konsumtionens klimatpåverkan vilket bl.a. innebär att man kartlagt hur mycket vår import och export betyder i sammanhanget. Vårt importnetto är av storleksordningen 20 miljoner ton per år (se figur) d.v.s. vi konsumerar varor som givit utsläpp i andra länder. Ett förhållande som är typiskt för de rika länderna och som utgör ett klart motiv för att hjälpa dem som exporterar till oss att minska sina utsläpp.

Men detta får inte vara inte en ursäkt för oss att inte agera själv! Enligt statistiken släpper var och en av oss i Sverige ut drygt 6,5 ton per år, Kinesen c:a 4 ton och Indiern drygt 1 ton per år. Och för oss alla gäller uppdraget att vi måste minska till c:a 1 ton per år.

Lite hjälp kan vi får av SNV:s rapport där de i tabeller ger oss en uppskattningar av vad vi kan göra i vårt boende (se exempel nedan), men också i det vi ställer på bordet för att äta och i vårt resande.

——————————————————————————————————————————-

Det är egentligen det enda vi vet, men ändå baseras många beslut på uppfattningen att ingenting förändras. Stern-rapporten undvek detta genom att jämföra vad som händer i framtiden om man agerar mot klimatförändringarna (det kostar lite grann). Detta ställde han mot vad som händer om man inte agerar (det kostar väldigt mycket).

Andra forskare har undersökt varför företag inte satsar på innovationer som skulle varit till deras fördel (Innovation killers). Deras studier har funnit att man i många fall går i fällan (se not) genom att bortse från att företagens produktionsförmåga gradvis avtar om man inget gör (se bilden nedan).

Och samma misstag görs i t.ex. effektiviseringsutredningens diskussion om samhällsekonomisk lönsamhet. Denna beräknas mot bakgrund av att vår framtid skall vara oförändrad. Man argumenterar bl.a. för att satsningar på effektivisering kanske ger större utbyte i satsningar på andra samhällsområden. Men då bortser de från att åtgärder i just energisektorn behövs av något slag förr eller senare. Även om lönsamheten i att t.ex. producera dataspel vore högre så kan vi inte underlåta satsningar i den infrastruktur som gör produktion av dessa spel möjlig.

Det billigaste sättet att säkerställa energiförsörjningen, för dataspelsfabrikanter och för alla andra, är att satsa på effektivisering.
—————————————-

Not: Uppfattningen att ingenting förändras lär kunna skyllas på en grekisk filosof och kallas då för “Parmenides misstag”. Parmenides kan ursäktas med att på hans tid gick allting långsammare och hade mindre konsekvenser.

Företagen beräknar vinsten av nysatsningen (A) mot att ingenting förändras (B) och anser att vinsten, DCF - Discounted Cash Flow, är för liten. De borde ha jämfört mot den mera sannolika produktionsförmågan (C).

Detta hävdas i en studie från Berkeley i USA där man undersökt vad som hänt i Californiens ekonomi under en period av 35 år när man koncentrerat sig på energieffektivisering. Det har gett 1,5 millioner fler jobb och man har bara “förlorat” 25 000. En utväxling med 50 mot 1 för effektiviseringen!!

Energieffektiviteten i Californien är idag c:a 40 % högre än i USA i genomsnitt och detta har uppnåtts med en kombination av morot och piska (reglering och incitament) säger man vidare i rapporten som också menar att denna process kommer att fortgå med de förslag man nu har på bordet.

Detta borde vara uppmuntrande för våra politiker när nu alla länder på ett eller annat sätt måste stimulera sina ekonomier i kristiderna. Skapa uthålliga jobb för en uthållig framtid i den nya basindustrin - energieffektiviseringen.

Vissa bedömare har hävdat att det krävs politiskt mod att utnyttja de tillfällen som kriserna erbjuder. Men inte behövs det väl så mycket mod när investerare i biljon-klassen ber att få starka klimatöverenskommelser? Bakom detta ligger en organisation som heter INCR, Investors Network on Climate Risk. De har samlat stora investerare som är beredda att agera men som vill veta vilka ramar som gäller för deras satsningar.

I DN pläderas återigen för att Sverige skall satsa sina klimatpengar på åtgärder i U-länder som Kina och Indien eftersom det är billigare där än i Sverige. Varför skall man då envisas med att satsa i Sverige frågar hon och har följande slutkläm: “Klimatfrågan behöver lite färre finkänsliga moralister och lite fler kallhamrade ekonomer. Sopa gärna rent framför egen dörr. Men när marmorn ligger blankpolerad framför den egna entr�n, medan lorten ligger i drivor i grannens portgång, är det kanske trots allt bättre att ta ett svep med kvasten där.”. I sanning en talande metafor!

Lorten hos grannen (Kina och Indien till exempel) har hamnat där eftersom de tillverkar en stor del av de billiga produkter som vi behöver i våra marmorpalats. Den bör vi ta ansvar för och om det kan ske med både moraliska och ekonomiska argument så är det bättre. Sedan behöver väl ekonomen, oavsett hur han/hon är hamrad, fundera över hur vi skall kunna sänka de totala utsläppen och inte bara bromsa ökningen från de länder där befolkningen lever på en helt annan nivå än där husen har entr�er av marmor? Detta är inte en fråga om antingen-eller utan om både-och.

Det kanske behövs en finkänslig ekonom med moral?

verkar inte vara så mycket att skriva hem om. De är heller inte så lätta att få grepp om där de sammanfattas på utredningens sida 22. Tabellerna måste nämligen kompletteras med uppgifter från den omgivande texten. Men det förefaller vara så här (se också bild nedan). Av 358 TWh slutlig energi så anses det finnas en potential på 65 TWh (18 %). Av denna är emellertid bara 44 TWh (12 %) ” uppnåelig och av denna är 27 TWh i sin tur sådant som realiseras spontant i följd av redan fattade beslut och existerande styrmedel. Alltså svarar de i utredningen föreslagna åtgärderna bara för 17 TWh vilket gör att restposten är större d.v.s. 21 TWh. Denna respost faller som det verkar inom vad utredningen kallar “effektiviseringsgapet” och där inga åtgärder är möjliga för att frigöra potentialen.

EU håller på att arbeta fram nya förslag och potentialstudier för att komplettera och skriva om den gamla handlingsplanen. Tar man de siffror som används där och applicerar på Sverige så finner man att bruttopotentialen skulle vara minst 20 TWh större än det som utredningen föreslår.

Mot bakgrund av utredningens modesta ambition finns det ännu större anledning att fundera över energirådgivarnas invändningar. De röjer att det finns ytterligare möjligheter men som inte behandlats till fullo. Vi får hoppas att detta också kommer upp i remissbehandlingen och innebär att det förslag som så småningom kommer på riksdagens bord blir vässat.

Personligen känner jag ingen sådan men tydligen har de varit synliga i närheten av effektiviseringsutredningen om man får tro utredningens text (se citat nedan). Å en sidan finns de som gjort effektivisering till en trosbekännelse och å andra sidan de som tänker “ekonomiskt” in i minsta detalj.

Jag känner många som hävdar att energieffektiviseringen kan drivas längre därför att den ger minst lika mycket nytta (ljus, kraft, värme) med mindre insats av resurser (energi och pengar). I denna grupp är vi också många som hävdar att samhällsekonomi inte är ett entydigt begrepp. Man kan räkna med olika kalkylräntor och man kan ha olika syn på framtidsutvecklingen och på vilka poster som skall tas med i en kalkyl samt på vilka scenarier som skall jämföras. Sternrapporten jämför t.ex. vad som händer om vi genomför åtgärder (det kostar samhällekonomin en del) med vad som händer om vi INTE genomför åtgärder (det kostar samhällsekonomin väldigt mycket). Detta sätt att jämföra gör inte sir Stern ekonomiskt lättsinnig, tvärtom!

Och om det nu finns en potential som är större än vad “EU-direktivet kräver” varför skulle man inte försöka realisera den? Om det är extremism att försöka göra största möjliga nytta av våra resurser så kör för det. Då kan det vara jag som siktats i närheten av utredningen. Det hände när jag var inbjuden att visa hur kalkylerna kunde kompletteras. Bland annat med stöd av argument som framörts av Michael Grubb, chefsekonom vid Carbon Saving Trust i Storbritannien (se bild nedan). Mer extremt än så är det inte.

UR SOU 2008:110

AVSNITT 1.3.3. Allmänna erfarenheter av utredningsarbetet

“Synen på energieffektivisering varierar i hög grad bland utred�ningens experter och i samhället i stort. Spännvidden är betydande mellan energieffektiviseringens främsta förespråkare och deras meningsmotståndare. De förra tycks mena att nödvändigheten att effektivisera energianvändningen med stora energibelopp, långt större än vad EG-direktivet kräver, närmast är ett axiom, som inte behöver underbyggas. Det är vår framtid det handlar om.

Förnuft fordrar politiskt mod! Det konstateras i en kolumn där man noterat att det kommit upp flera förslag till att utnyttja de pågående kriserna till något positvt. Man säger att en “green new deal makes sense”, men att det fordras politiskt mod för att utnyttja läget. Barack Obama förefaller vara en av dessa modiga när han lovar att USA vänder blad ifråga om klimathanteringen. Det gör han i ett av sina veckomeddelanden inför maktskiftet. Dessa meddelanden gör påståendet att USA bara har en president åt gången lite ihåligt!

Så kom den äntligen, effektiviseringsutredningen. Den innehåller en hel räcka förslag som kommer att föra arbetet framåt, men inget direkt lyft. Man kan väl säga att uppgiften lösts enligt de direktiv som förelagts och mer kan man kanske inte begära av en statlig utredning. De kan ju inte rå för att under tiden så har villkoren för energiarbetet förändrats med t.ex. klimatlarmen, energisäkerhetsproblemen och de ekonomiska kriserna. Men man kunde ju visat att man funderat över dem?

Effektiviseringen har dock mer att ge och utredningens förslag är bara en början. Nödvändig men inte tillräcklig. Ett huvudskäl till att förslagen känns pass� är troligen att kalkylerna är gjorda med en snäv syn på vad som är samhällsekonomiskt rättfärdigat, samt att EU:s beräkningsregler ger stora utrymmen att räkna sig tillgodo även sådant som genomförts.

Utredningen är tryfferad med inte mindre än 6 särskilda yttranden som avslöjar att åsiktsskillnaderna varit stora. Ett av dem hävdar t.ex. att det är en välfärdsförlust att minska varmvattenförbrukningen genom att mäta och debitera förbrukningen! En tydligare exponent för det tänkande som försatt oss i en brydsam energisituation är svår att tänka sig. Ett annat, från energimyndigheten,visar att beräkningsmetoderna med primärenergi inte är oomtvistade. Och eftersom utredningen gjort en poäng av att det är primärenergin som står i fokus undrar man också varför inte styrmedlen utformats mera så att t.ex. direktverkande elvärme fasas ut (och förhindras från att breda ut sig).

Det yttrande som är mest heltäckande och visar utredningens brister är det från Energirådgivarna. Där finns en hel katalog (se nedan) över åtgärder där utredningen borde gått djupare. Denna katalog kan vara en bra grund för att gå vidare!

Utredningen är en katalog av möjligheter som försuttits.
? Offentliga sektorn som föredöme. Utredningen föreslår att ett energieffektiviseringsprogram ska integreras i det befintliga miljöledningssystemet för statliga myndigheter. Detta är helt otillräckligt, kraven måste vara mera distinkta.

Utredningen föreslår att kommuner och landsting ska erbjudas att teckna ett energieffektiviseringsavtal via Energimyndigheten. Vi anser att kraven på dem som tecknar avtal bör vara högre (till exempel får kommunen/lanstinget själv välja sitt mål).

Staten är Sverige största företagsägare. Utredningen ställer inga krav alls på statliga företag.

? Program för passivhus/lågenergihus. Vi saknar ett styrmedelsförslag från utredningen som driver på denna utveckling.
? Rörliga /fasta avgifter. Vi tror, till skillnad från utredningen, att en högre andel rörlig avgift bidrar till en ökad energieffektivisering.
? Elfakturor. Vi saknar också ett förslag som skulle ge alla elkonsumenter EN faktura i stället för två.
? Energieffektiviseringsfond. Vi menar att detta hade behövts av två skäl, dels för att visa marknaden att staten vill satsa långsiktigt på energieffektivisering (ryckiga bidrag är idag ett hinder på marknaden), och dels för att tydligare kunna kommunicera och visa en satsning på energieffektivisering.
? Vita certifikat, som kan skapa en marknad för så kallade NWh (nega-watt-timmar),
? Förmånsbeskattning av fordon. Ett styrmedel vi saknar är en tydlig koppling mellan förmånsbeskattningen och bilens energianvändning.
? Småhus. En stor potential finns i gruppen småhus. Vi anser att styrmedel för småhus inte har behandlats i tillräcklig utsträckning. De omfattas inte av det föreslagna konsultstödet.
? Verksamhetsel i lokaler. Enligt utredningens underlag är en av de största potentialerna inom verksamhetsel i lokaler. Vi anser att styrmedel inom detta område inte behandlats i tillräcklig utsträckning.
? Stöd till strategiska åtgärder inom bostäder, service mm., de åtgärder som föreslås har inte analyserats. Till exempel bör isolering av byggnader vara långsiktigt mer relevant att satsa på än styr- och regleråtgärder (styr- och regleråtgärder har redan idag en god lönsamhet).
? Utvärdering av systemet med energideklarationer. Vi anser det självklart att systemet ska utvärderas, men önskar en tidigareläggning av utvärderingen. På marknaden finns idag skarp kritik mot hur vissa energideklarationer genomförs och systemet bör snabbt komma till rätta med dessa problem,

Åtminstone till en tredjedel, säger en ny rapport där man räknat på hur mycket av de kinesiska utsläppen av koldioxid som är att hänföra till export av produkter. Detta rapporteras också i CNN i mera slående termer. Bilder är ju alltid bättre än ord.

Denna information kan ses på olika sätt men just detta förhållande är ju också en naturlig del av en global handel som egentligen kommer alla till nytta. Dock är det bra att se att myntet har två sidor och att vi förstår att vi har del i ansvaret och inte kan peka finger åt Kina (eller andra länder) utan att vi måste agera tillsammans.

Så kan man väl tolka FN-chefens inlägg (som han för övrigt skrivit tillsammans med den Polske premiärministern Tusk) där han argumenterar för att den pågående krisen skall utnyttjas konstruktivt till satsningar på en grönare ekonomi. Men kanske hade han fått en översättning av ett debattinlägg på samma tema i Dagens Industri några dagar tidigare ( DI-artikel_31_oktber.pdf) ?

Det är klart att sådana omställningar inte är utans svårigheter, både politiska och ekonomiska vilket The Economist påvisar. Men precis som rubrikens talesätt att “en kris inte skall slösas bort” så är det ju så att det kostar vad man än gör och frågan borde snarare ställas: “Vad får man för de pengar som ändå skall slantas upp?”. Antingen konstgjord andning för att ekonomin inte skall kollapsa eller första hjälpen för att starta något nytt och hållbart.

Likaväl som man kan kräva att de banker som får statlig hjälp att överleva inte skall slösa medlen på fantasifulla bonusar kan man villkora stöd till bilindustrin att avse utveckling av miljövänligare fordon. Eller stödet till bankerna att de skall låta utbilda sin personal i kreditbedömning av energieffektiva projekt, d.v.s. sådan som har säker avkastning, men som de hitintills inte haft kompetens att hantera.

Kvarnarna mal inte så fort men det kanske är bättre att de maler sent än aldrig. Man gjorde en handlingsplan för energieffektivisering 2006 i vilken man visar (att med de förhållanden som rådde då) potentialen för effektivare energianvändning låg mellan 20 och 30 %. (Den har ju inte blivit mindre sedan dess).

Parlamentet utvärderade genomförandet i fjol och kom med svavelosande kritik (sidan 11). Både kommissionen och länderna pekades ut som försumliga och hade inte förstått effektiviseringens strategiska betydelse. Sanningen i detta kan för övrigt avläsas i de handlingsplaner som länderna sänt in. Kommissionären Piebalgs brukar själv påpeka att halva jobbet skulle vara gjort om länderna genomförde det som de åtagit sig.

Nu aviserar kommissionen en strategisk översyn och lyfter fram effektiviseringen på nytt. Nu med en hänvisning till initiativ som man tagit när det gäller byggnadsdirektivet och märkning av apparater. Tankarna har utvecklats ytterligare i ett, ännu icke officiellt, dokument om hur 20 %-målet skall kunna uppnås. Bra, men är det tillräckligt för att möta parlamentets kritik?

Grundbulten för “energy security” är att ha en effektiv användning så man slipper ta fram resurser till energianvändning som inte levererar nytta. En annan grundbult är att göra största möjliga nytta av tillgängliga inhemska resurser (se bild). Men när man läser PM-et inför översynen så får man intrycket att dessa båda aspekter slängs in som jäst efter degen. Kanske är det som parlamentets utvärdering säger - att man inte förstått effektiviseringens strategiska betydelse?

Frågan är bara hur grönt och vilka “plantor” som kommer att ingå. Huvuddragen finns redan i valprogrammet som i sin tur är inspirerat av Al Gores utspel vilket i sin tur blivit till en kampanj kallad Repower America (se bild). Men sedan är det lite flera hänsyn att ta och allt handlar inte bara om energi. I de spekulationer som finns om namnen i det nya energidepartementet finns ingen effektiviseringsspecialist. Så vi får fortsätta att gissa och vi får då gå tillbaka till valprogrammet där man hittar en “önskelista”:

* Minska elanvändningen med 15 % till 2015
* Nybyggnadsstandard (CO2-neutral till 2030, 50 % effektivare energianvändning till 2020)
* Befintliga byggnader 25 % effektivare till 2020)
* Apparatstandarder uppdateras
* Federala byggnader nya 40 % effektivare till 2013, befintliga 25 % effektivare.
* Energiföretag från volymsincitament till effektiviseringsincitament
* Uppbyggnad av smarta nät
* ?Kommunal Energiplanering?

För att följa de senaste händelserna (utan spekulationer) kan man ockå gå till den blivande presidentens särskilda web-sida. Denna har emellertid nyligen ändrats (censurerats?) men de ursprungliga dokumenten finns här!

Den gällande femårsplanens satsning på effektivisering har inte kunna uppfyllas helt men det kanske går att hämta in. Och år 2012 uppskattar man att landet satsar 2 trillioner kronor på effektivare produkter och tjänster. Motsvarande 2000 Kronor per invånare. Syftet är att öka industrins produktivitet enligt en artikel i China Daily.

Möjligheten ligger i att man både har stora egna behov och att man är den största producenten av flera av de produkter som världen behöver inom områdena belysning, hushållsapparater och elektronik. Men även rena byggprodukter nämns som fönster, isolerglas, isolering osv. Man har, så att säga, volymen för att få igång innovations- och lärprocesser i industrin i sin egen kontroll. Eller vad sägs när kylskåpsproduktionen för motsvarande klass A går från 1 till 14 millioner på 5 år och för A++ från 400 st till 3 millioner.

När DN på signerad ledarplats drar en lans för effektivare energianvändning. Man har annars länge valt att hålla (gott och väl) armlängds avstånd till energieffektivisering och föredragit att hålla fram kärnkraft som lösningen på alla energiproblem. För att underbygga sin hållning har man ofta refererat till ekonomer som menar att kostnader för effektiviseringen underskattade och att det inte finns någon potential för åtgärder. Ibland har man kunnat kombinera de båda hållningarna.