Från USA strömmar det just nu dokument som skall vara vägledande för arbetet med klimatfågor. Det senaste är från U.S. Climate Change Technology Program, CCTP. Om man hoppas att få mera bakgrund till det utspel som gjordes häromdagen som alternativ till Kyoto-överenskommelsen blir man inte mycket klokare av det här (se weblog 8 Augusti). Jo man får en bra översikt över hur USA har organiserat sin administration för nya spetsteknologier, förstås….men se’n då?

Dokumentet, “Vision and framework for strategy planning”, är mest avsett för att göra en arbetsordning och fördela ansvar mellan olika förvaltningar och är mycket teknikfokuserat och i allt väsentligt på tillförselfrågor. Men eftersom de scenarioresultat man redogör för visar att i alla scenarier är energianvändningen den mest betydelsefulla (se figur) så lägger man undan den lilla skriften med flera frågetecken än när man öppnade den. Deras nyckel-initiativ handlar om Vätgas, Koldioxid-lagring, Ny kärnteknik, Fusion, “Clean Coal”, osv osv. Och det är förfärande stora mängder koldioxid som man hoppas kunna gömma i marken eller i havet (sequestration). Man skulle lätt kunna förledas till tankar om strutsars beteenden.

Ett intressant element är emellertid att man tar upp som en prioritet att säkerställa tillgången på yrkesfolk. Det ligger kanske i sakens natur eftersom man fokuserar på avancerad teknologi, men borde kanske kommas i håg även av oss som håller oss till mera jordnära vardagsproblem.

Hur använder man sin tid mest effektivt. Genom att shoppa efter bäste elpris och aktivt följa marknadsutvecklingen dag för dag eller göra åtgärder som minskar energianvändningen och sedan sova lugnt? Frågan aktualiseras efter en artikel i DN som säger att det finns tusenlappar att tjäna på rörliga avtal. Jämfört med fastprisavtal kan man för en elvärmd villa tjäna 1500 Kr per år. I artikeln sägs dock att - “Det rörliga priset innebär betydligt större risk för snabba förändringar i kostnaderna”.

Om man istället vill sova lugnt rekommenderas att använda shoppingtiden till att se om sitt hus och effektivisera energianvändningen. Minskar man energianvändningen med 10% så sparar man inte bara elkostnaden utan också den rörliga nätkostnaden och sparar drygt 2000 Kr per år. Det är heller inte särskilt svårt att göra. En första snabb diagnos på åtgärder kan man göra med hjälp av Konsumentverkets energikalkyl. Lägg dock märke till att denna kalkyl inte tar upp möjligheterna att spara i hushållsel och de är ofta betydande. När man sedan genomfört åtgärderna har man inte barat sparat mer utan också fått en bra huvudkudde.

Sedan kan man gott följa prisutvecklingen på elmarknaden och det gör man lättast genom att ta hjälp av “Avgifter.com”. Där finner man ett konstant aktualiserat utbud från elleverantörerna och får också en bedömning av deras produkter och tjänster.

I Storbritannien har man konstaterat att man måste minska sin utsläpp av växthusgaser med 60% till 2050 och i konsekvens därmed undersökt om man kan dra ned bostädernas energianvändning till bara 40%. Ett projekt i Oxford, under ledning av Brenda Boardman, redögör i en rapport för hur det skall gå till.

Alla visioner betvivlas naturligtvis men Brenda konstaterar att den första flygturen ägde rum 1903 och att man 1969 landsteg på månen. En tidsrymd på 66 år. Och i fallet med reduktion av byggnaders energianvändning har vi fördelen att redan känna till teknologin och ha 45 år på oss. Men Brenda påpekar att det inte bara är en fråga om teknik utan också om indivduellt engegemang och gemensamt ansvar.

Detta synsätt (och denna rapports uppläggning) borde vara en självklar utgångspunkt för det svensk-engelska samarbete som nyligen påbörjats och som givits en del reklam men ännu så länge har ett tunt innehåll, se weblog 16 juni.

I en studie över möjligheterna till effektivare energianvändning argumenterar man bl.a. för mera lokalt (kommunalt) inflytande och man noterar med gillande teknikupphandling som metod. Gruppen gjorde studiebesök i vintras för att låta sig inspireras och sammanfattar sitt omdöme för Storbritannien: “CLEAR UP THE ENERGY EFFICIENCY MUDDLE”.

Det kan vara intressant att låna deras glasögon för att titta på oss själva också, inte bara för de avsnitt där vi får deras gillande utan också för att fundera över i vad mån deras omdömen kan gälla Sverige. Inte är väl våra satsningar på energiprojekt med kommunalt inflytande eller på teknikupphandling så helhjärtade som de borde vara?

Rapportmaterialet är mycket omfattande och mycket ingående, så redan att låna en del av det kan vara arbetsbesparande. Man kan också låta sig inspireras av t.ex. det sätt de använder för att visa sambandet mellan ekonomi, energianvändning och utsläpp i Storbritannien, USA, Australien och Sverige, se nedan.

För någon vecka sedan kungjordes nyheten att USA, Australien, Kina, Korea, Indien och Japan skulle ingå en “Emissions Pact” och som skulle vara ett alternativ till Kyoto-avtalet och framför allt vara mera långsiktigt. Vid närmare betraktande verkar denna pakt, åtminstone för närvarande; innehålla mest luft.

Basen är ett “vision statement” för det som kallas “Asia-Pacific Partnership on Clean Development”. Till det finns fogat ett amerikanskt faktablad (prfactsheet072705.pdf) som mera förefaller vara för inhemskt bruk och för att lugna hemmaopinonen.

Det kan ha ett visst intresse att se till vilka teknologier man sätter sitt hopp till och vilka argument som används, men inom US Department of Energy verkar man tagen på sängen. “Nu är det dags att några av myndigheterna träffas för att komma underfund med vad som gäller”, säger en. Och en annan: “this may be a big deal or it may turn out to be nothing”.

När det gäller substansen så är nog Joel Swishers, från Rocky Mountain Institute, omdöme det bästa: “So, it is a vision statement to develop a non-binding compact and consider establishing a framework for partnership. Wow, strong stuff…!”

Äntligen kom förslaget om hur energideklarationer i bebyggelsen skall utformas! Kommentarerna i media tycks hitintills mest fixerade vid vad det kommer att kosta och mindre (inte alls) vid vad det kommer att spara.

En uppgift från utredarna är att det för ett småhus kommer att kosta 3-4000 Kr för att få deklarationen med förslag till åtgärder utförd. Deklarationen kommer att ha en giltighet på 10 år. Årskostnaden för deklarationen (vid 5% ränta) blir då drygt 500 Kr. Om vi antar att de föreslagna åtgärderna kan leda till besparingar på 10% av energin så innebär det c:a 2000 Kr per år i minskad kostnad, eller c:a 1500 Kr netto. En sådan besparing motiverar drygt 10 000 Kr i investering om det skulle behövas. Även om energibesparingen skulle bli så låg som 2,5% skulle det försvara utgiften för deklarationen. Så det mesta talar för att energideklarationen är en direkt lönsam affär för privatpersonen.

Utformningen av deklarationen är i sig intressant. Man ansluter till den existerande EU-modellen som finns på bl.a. vitvaror men undviker dess problem med fasta klasser (A-G) som inte följer med i teknikutvecklingen. I stället inför man en kontinuerlig skala och som tillåter flera olika “benchmarks”, listigt!

Nu skall det tas fram en handbok för hur deklarationen skall genomföras konkret. Man kanske kan tjuvtitta i den genom att se hur de gjort i Danmark, där en sådan handbok finns sedan några år.

Sådan tur att EU tryckte på så att vi äntligen fick lite positiv aktivitet på det här området!

The International Herald Tribune echoes voices from the past arguing for a closer focus on Energy Security in Europe, in the July 16 article ?A slippery European energy outlook?. But these voices represent the thinking that created the security problem in the first place. Energy security is, no doubt, of paramount interest, but it is necessary to understand that the first step in creating a truly secure system is to reduce the demand says Hans Nilsson and Rod Janssen.

The new EU-commissioner, Andris Pielbags, has understood something that his predecessor did not. Energy security depends on the amount of energy you use. The less you demand the easier it is to supply and find different sources for the supply. Further the less you use the less is the impact on environment and the easier it is to find renewable (environmentally friendly) sources. Therefore it is possible to meet more than one objective at the same time if you choose the right measures. It is possible to kill more than one bird with one stone - if you pick the right stone. The stone he has chosen is ?Energy Efficiency? and has turned the course radically in his directorate in Brussels, which can be seen in the recently published green book ?Doing more with less?. And therefore the European road is far from being slippery.

This strategy certainly allows for countries to act according to their own circumstances and use the resources they have rather than harmonising to a common mean. Let them adhere to a common functional target like 25% renewables for electricity and let the Nordic countries use their vast forests and the southern their abundant sun for the purpose. The IEA has successfully for over 30 years applied a functional target for their oil reserves and it works.

Many of the voices in the International Herald Tribune are echoes of the past. Asking for strategies where countries and regions try to get access to other countries resources instead of getting out of the dependence of fossil fuels. Claiming that focusing on energy security excludes solving e.g. the environmental problems instead of recognising the enormous potential for energy efficiency. Demanding more of vulnerable infrastructure connections instead of introducing demand response from the customers to avoid perilous overload in energy systems. All that belongs to the forces that created the problems we have today with over consumption and dependence of outdated technologies. If there ever was a slippery road this was the one.

Commissioner Pielbags has certainly a heavy task before him but he has started very well.

Hans Nilsson
FourFact
Stockholm, Sweden
http://www.fourfact.com

Rod Janssen
President,
HELIO International, Paris, France
http://www.helio-international.org/

I EUs grönbok undrar man hur nya teknologier skall kunna populariseras (#16) och vilka ytterligare åtgärder som kan mobiliseras för att stärka marknadskrafterna. Särskilt för byggnader funderar man på om byggnadsdirektivet kan skärpas (#8). Och hur gör man för att få hyresvärd och hyresgäst att agera samfällt när den ene svara för investeringen och den andre för driftkostnaden (#9). Eller är frågan fel ställd? Några antropologer har hävdat att vi efter 30 år av försök till effektivisering helt klart vet mera om människors beteenden men fortfarande knappast något om deras efterfrågan.

De påpekar att vårt sätt att konsumera är ?en social konstruktion?. När vi försöker bedöma efterfrågan i tekniska termer (t.ex. ljus, kraft, värme) så handlar det i verkligheten mera om hur användarna eftersträvar komfort, renlighet och/eller bedömer vad som är brukligt (standard, mode etc.), källa se not. När beslutsfattare överväger styrmedel antas ändå att människor i första hand reagerar på ekonomisk stimulans, bidrag eller avgifter, morot eller piska. Och att de identifierar sina beslutsalternativ, och bedömer dem, på deras tekniska och ekonomiska meriter. Ändå är människors rationalitet, i sådana termer, ganska ovanlig. Det är mycket vanligare att de beter sig som folk!

I en svensk studie om möjligheter till fjärrvärmeutbyggnad har man tagit in antropologisk kunskap. Där visades att när människor ställdes inför valet att byta värmesystem så var ?Oberoende? och ?Bekvämlighet? helt överskuggande. I Nobelpristagaren Daniel Kahnemans forskning har man bl.a. visat att vi värderar förluster högre än likvärdiga vinster. Alldeles särskilt innebär det att något vi redan äger vill vi inte gärna skiljas från även om vi erbjuds ett bättre (=lönsammare) alternativ. Och mycket av det vi äger värdesätter vi inte ens i pengar.

Att ändra konsumtionsmönster
Det finns alltså en hel del kunskap om vad människor värdesätter och hur de reagerar, men det är knappast alls tillämpat i praktisk policy och allra minst på energiområdet. Det bästa vore att skapa sådana förutsättningar att de berörda (=marknaden) vill göra förändringen av sig själv. Att få företag att skapa nya alternativ, pröva dem, göra dem attraktiva (även i kostnadstermer), och att sprida dem. Men marknaden innehåller, och påverkas av, många parter. Några gillar förändringar och några ogillar dem. Några tjänar på nyheter, några förlorar och många av dem vet inte säkert ännu. De vill vänta innan de bestämmer sig. Men för att förändringen skall ske, och bli varaktig, måste många av dem samverka.

Det finns på energiområdet några studier om hur parterna samverkar i att ?skapa marknader? (CreatingMarkets_1.pdf) och i att identifiera nischer som drar de första lärospånen. Det finns goda erfarenheter av hur upphandlingsinstrumentet kan utnyttjas (SWEDPROC.PDF). I industriella sammanhang tillämpar man ibland s.k. ?Roadmapping? för att försöka fånga in samspelet mellan marknad (nischer, struktur, villkor), produkter, teknik, process och människor. I det Värmländska projektet ?Expansion 20�? har en sådan roadmap (Elvarmekonvertering_roadmap.pdf) skisserats för elvärmekonvertering.

För att kunna besvara Grönbokens frågor behöver man se mera på djupet hur det går till att omforma marknaderna. Framför allt behöver vi argumentera andra egenskaper än ?spara energi? eller ?lönsamhet?. Vi behöver säkert också kunna bygga in för användaren viktigare egenskaper än spara och lönsamhet. Ett kylskåp skall inte bara spara energi utan vara överlägset i att bevara maten färsk, t.ex. vid strömavbrott. Belysning i butiker skall inte bara spara energi utan skapa bättre butiksatmosfär genom att t.ex. avge mindre för kunderna besvärande värme. OSV. OSV.

Stödet för elvärmekonvertering - en möjlighet på väg att missas?
Miljö- och Samhällsbyggnadsdepartementet har i dagarna publicerat ett PM om stöd för elvärmekonvertering. I denna anar man ingenting om hur en marknad för elvärmekonvertering skulle kunna skapas. Man aviserar ett stöd som innebär att staten köper loss elvärme kWh för kWh utan att få igång de berörda branscherna med alternativ som, när stödpengarna är slut, kan leva vidare och locka nya kunder. Törs vi hoppas att myndigheterna som skall hantera stödet kan utforma en tillämpning som skapar marknader?

———————————————————————-
Not: Wilhite, H., Shove, E., Lutzenhiser, L. and W. Kempton. 2000. “The Legacy of Twenty Years of Demand Side Management: We Know More about Individual Behavior But next to Nothing About Demand.” In E. Jochem, J. Stathaye and D. Bouille (eds), Sociey, Behaviour and Climate Change Mitigation. Dordrect: Luwer Academic Press

Not 2: “Det räcker inte med att säga halleluja - man måste göra det också” (Blandaren)

Kan energitillförseln organiseras så att effektivitet säkerställs även i energiomvandlingen, och har energiföretagen någon roll i att främja en förbättrad energianvändning? I EUs grönbok ställer man några frågor (#13-15) i dessa syften. Det berör relationen till kunder och kundernas roll/ställning på marknaden. Mer makt åt (och mera kraft från) kunden! Demand Response, Distributed generation och White Certificates för att använda begrepp från den internationella diskussionen.

Att styra sina laster.

Grönboken är svävande beträffande vad de avser med effektiviteten (#13) i Transmission/Distribution och Produktion. I begreppet borde ligga tanken på att undvika sådana toppbelastningar som äventyrar systemets kapacitet. Och att i stället minska belastningen med ökad lasstyrning där kunderna reagerar bättre och snabbare (demand response) på t.ex. prisincitament. Redan små förändringar vid högbelastning kan ha stor betydelse för prisnivån, se figur.

I Sverige finns hos Elforsk ett projekt kallat Market Design. Detta och IEAs DSM-program för Demand Response arrangerade ett seminarium i mitten av juni. Där framgick att det råder stor enighet om att marknaden måste utformas så att kunderna kan reagera snabbare för att undvika ?prischocker? och att de skall belönas för sin medverkan. Men det råder också stor vilsenhet inför frågan om vem som skall ta ansvaret för att organisera marknaden på detta vis. Självklart kan industrikunder aktiveras snabbast och med störst genomslag, men i USA samlar man också mindre kunder (aggregerar) till samlade och programmerade insatser. Den totala Nordiska potentialen för laststyrning i alla kundkategorier och med priset som instrument bedöms till 10 000 MW.

Men hur skall instrumentet hanteras? Och är det enbart priset som skall styra? Den modell man vill tillämpa i Sverige där priset på energi skall vara vara den enda signalen till kraftföretagen att investera (Energy Only-modellen) är omdiskuterad både bland forskare och administratörer. Monopolet hade brister men kraftföretagen hade en överenskommelse om att vara “leveranssäkra” genom att vart och ett av dem höll tillräckliga produktionsreserver.

En ny infrastruktur med “utbredda resurser” och nya ansvarsgränser.

En annan tanke som man bjuder in att diskutera är infrastrukturens uppbyggnad (#13 och 14). Dels finns den gamla välbekanta frågan om man kan flytta ?systemgränsen? för leverans av energins nytta innanför elmätaren. Därmed skulle energileverantören ta ansvar för att effektivisera användningen och tjäna sina pengar på nyttan istället för på energin.

Dels finns den lite nyare frågan om ?Distributed Generation? (utbredda resurser), d.v.s. att utnyttja många fler små kraftresurser. I England finns funderingar på att t.o.m. använda mikrokraftvärmeverk i hushållen, hembränd el! Ny teknik kombinerad med bittra erfarenheter av storstörningar har gjort denna fråga aktuell och reell i USA och IEA har gjort en översyn av möjligheterna. Ett större individuellt ansvar kan vara ett logiskt svar om marknaden känns osäker och kan också vara en möjlighet att bygga ett uthålligare system där små förnybara tillgångar utnyttjas bättre.

Ett annat sätt att ändra ansvarsgränser och mobilisera resurser är att med s.k. Vita Certifikat (#15) göra energileverantörerna ansvariga för att uppnå vissa effektiviseringsmål inom sin kundkrets. På så sätt slipper energiföretaget att utsättas för ?systembolagsproblemet? och behöver bara ta ansvar för att målet uppnås på ett resurseffektivt sätt. Den fråga Grönboken ställer är snarare om det inte blir en ogenomtränglig skog av olika certifikat och åtaganden. Så behöver det emellertid inte bli om man kan hålla isär produkterna på t.ex. följande sätt.

Offentlig sektor skall vara en föregångare i arbetet med att ställa om energisystemet. Ett ofta återkommande tema, uppskattat av nästan alla och ändå händer så lite, varför? Skall man som EUs grönbok föreslår (#6) lagstifta om det? Och vad skall lagstiftningen i så fall avse, speciella tekniska åtgärder och/eller att upphandlingen skall användas som medel. Hur undviker man inlåsning i vissa teknologier, särskilt på transportområdet (#20)?

USA och Danmark som förebilder.
I USA har man ända sedan 90-talets början haft Federal Energy Management Programme (FEMP), som stipulerat att all upphandling till federal verksamhet av utrustning, som använder energi och vatten, skall ske från den ur prestandasynpunkt bästa kvartilen, se figur. För att hjälpa all de lokala inköparna har man sedan givit dem kataloger och inköpsredskap så att de klarar uppgiften. FEMP har fungerat under både republikanskt och demokratiskt styre. I förhållande till 1985 har man redan minskat energiintensiteten i federala byggnader med över 20% och skall ha nått målet 35% år 2010. Projektet har utvidgats sedan starten och ger hjälp även i drift- och byggnadssituationer. Det beräknas spara 750 MUSD per år när det når sitt mål.

Det närmaste vi har i Europa som liknar FEMP är den Danska A-klubben som också haft en stor betydelse för hur den Danska marknaden utvecklats och som har en imponerande lång lista över medlemmar (myndigheter, landsting kommuner, företag) i det offentliga Danmark. Även här får de medverkande assistans för sitt handlande och det kallas A-klubben eftersom det inriktas på den bästa prestanda-gruppen i det Europeiska märkningssystemet. På så sätt är det lite tuffare än det amerikanska och det riktar sig också till lokala förvaltningar.

G8 har i sin handlingsplan (punkt 5c) tagit in att man skall upprätta nationella riktlinjer för upphandling och management i offentliga byggnader. Denna plan skall avrapporteras vid gruppens möte i Japan 2008 så det finns anledning att tro att den kommer att följas. (G8s plan kan laddas här, http://www.fco.gov.uk/Files/kfile/PostG8_Gleneagles_Communique.pdf ).

Varför gör vi inte detta ändå?
Ett skäl till återhållsamheten i det offentliga engagemanget är troligen osäkerhet om vad man kan företa sig inom den offentliga upphandlingen och rädslan för att bli indragen i, som man upplever, osäkra juridiska processer. Det är just här som det amerikanska och danska exemplet har sin styrka. Den centrala rådgivningen gör att man kan undvika de eventuella fällor som kan finnas i utformning av upphandlingen och i värdering av anbuden. Det svenska EKU-instrumentet skulle kunna ha samma funktion men det kan vara så att avsändarens legitimitet i USA är starkare (det är en s.k. presidentorder) och att det är det som behövs.

Nu har emellertid EU-kommissionen också satt igång ett ?id�-arbete? som syftar till att lossa en del av dessa tankens band och att ge goda råd och understöd så att offentlig upphandling skall kunna användas för att driva på den tekniska utvecklingen i allmänhet.

Nischmarknader och roller
Den offentliga verksamheten kan spela en stor roll som nischmarknad. Det behöver inte vara spjutspetsteknologi utan ?bara? vanlig, men bra, som i fallet med FEMP och A-klubben. På så sätt kan man dels driva upp volymer och öka leverantörernas kunnande, vilket båda leder till lägre kostnader, samtidigt som tillgängligheten för de bättre produkterna ökar. Till glädje för andra användare.

Kommunernas roll är vanligen underskattad i detta avseende. I ett IEA-projekt har ett stort antal kommuninitiativ dokumenterats för att visa hur kommunen kan vara ledare och få marknaderna att fungera bättre.

Ett annat lysande exempel är Stockholms miljöbilar och det projekt, Zero and Low-emission vehicles in the Urban Society (ZEUS), i vilket Stockholm medverkat. Där är en av erfarenheterna att kommunernas erfarenhet sedan förs vidare lokalt i vardagliga kontakter på marknaden och att det är mycket viktig för hur kännedom och förtroende för ny teknik byggs upp.

I EUs grönbok finns förslag om att vitalisera Europas ekonomi genom att följa upp utvecklingen i årliga nationella planer för effektivisering. Dessa kan betygssättas (benchmark) för att jämföras och för att lära av framgångarna (#3). Man har också förslag om att statsstödsreglerna skall tillämpas för att främja miljö-innovationer och produktivitet (#5). Ser vi ett trendbrott i synen på samhällets roll och ansvar för att utvecklingen? Från passivitet till en viljestyrd aktivitet?

Utvärdering - haverikommission.
Ett vanligt önskemål är att samhällets beslut skall vara långsiktiga och lägga fast spelregler för aktörerna så att de kan agera och förutse konsekvenserna av sitt handlande. En självklar utgångspunkt men som dragen till sin spets kan leda till passivitet. Man antar att marknaden styrs av en osynlig hand och myndigheternas roll kan reduceras till att vara åskådare. I energisammanhang har man lagt fast energipolitiska beslut som sedan exekveras av olika myndigheter var och en på sitt område. Myndigheterna ger i sin löpande bevakning rapporter om tillstånd och måluppfyllelse inom dessa områden. Den samlade överblicken sker vid enstaka utvärderingstillfällen. Man tillsätter ibland speciella utredningar eller kommissioner för att studera några frågor mera i detalj. De får lätt karaktär av “haverikommission” som skall finna felet, ta bort några hinder och lappa med lite incitament. En löpande samlad uppföljning finns bara inom ramen för det årliga budgetarbetet och är då mera avsedd att jämka myndigheters och departements intressen än att ta ställning till ett samlat resultat.

Planer - samlingsplats och kläckning av visioner.
Ny teknik kommer sällan av sig själv som en följd av marknadens inre harmoni utan är snarare ett resultat av en vision om ett annorlunda tillstånd. Man kan seda skapa förutsättningar för att detta tillstånd kan uppnås och skapa marknader för ny teknik. EUs “Lissabon-strategi” är i sig själv en sådan vision. Och EU-parlamentarikernas upprop MEPs_call_for_EIE_2005-sam.pdf understryker detta ytterligare när de skriver om Europas ledarskap.

Ett strategiskt alternativ skulle alltså vara att, som grönboken föreslår, komplettera samhällsfunktionerna så de skulle utövas med större inriktning på ?framförhållning? - i en effektiviseringsplan. En kontinuerlig uppföljning gentemot ställda mål. Löpande i stället för punktvisa utvärderingar. Då kan man göra kurskorrektioner i tid och skapa en positiv återkoppling mellan marknad och forskning samt mellan ämnesområden, se figur nedan (Se också “Investeringar i lärande är inte bidrag”). Visionerna kan exponeras, förädlas och realiseras i en kontinuerlig process. Och vissa visioner kan prövas och avfärdas.

Planering. Inte på modet men aldrig “out of style”.
Sverige har en god tradition på området. En funktion för “samlad överblick” fanns på myndighetsområdet genom det s.k. “Energianvändningsrådet” i början av 90-talet. Vi har den kommunala energiplaneringen som något råkat i vanrykte men fortfarande så sent som 2002 hade 40% av Sveriges kommuner en aktuell plan och majoriteten av kommunerna var positivt inställda till planeringen.

Planer och modeller möts ibland av kritik för att, även då de är bra, inte är exakta. De slår inte in, det blir inte som de förutsagt. Men planering och modellering har det gemensamt att de är processer i vilka man lär sig av sammanhang och får förståelse för samband och drivkrafter. Att utnyttja denna kunskap till en förändring är minst lika viktigt (viktigare?) som planen och modellen. Därför är det det betydelsefullt hur planeringen organiseras.

De svenska erfarenheterna från myndigheter och kommuner kan återanvändas och vi kan ta täten i Europa med en effektiviseringsplan som vilar på en bred bas. I stället för att gissa om framtiden skulle vi kunna skapa den!

Priset för koldioxidutsläpp har med god marginal sprängt vallen 20 ? per ton i midsommarveckan och noteras nu till 23,45 ?. En ökning med 30% på en månad. Men frågan är om detta påverkar utsläppsnivån eller bara utsläppsvärdet. Spelar det någon roll att jag sparar energi hemma eller är det bara bonus för dem som har “utsläppsrätter”?

Nya beräkningar från Storbritanien visar att hushållens användning av el för apparater som är i “standby” motsvarar stora utsläpp av koldioxid. Detta visar betydelsen av hushållens roll för klimatförändringen. Men samtidigt hävdar många att det inte spelar någon roll för växthusgaserna om hushållen sparar. Hushållen tillhör den “icke-handlande sektorn” och får sin el från “den handlande sektorn” där elleverantörerna tilldelats kvoter av utsläpp. Om innehavare av sådana utsläppsrätter inte behöver använda dem, därför att efterfrågan minskar, kan de säljas till något annat företag som behöver dem. Så på kort sikt kanske inte hushållens sparande leder till någon utsläppsminskning.

Vilken slutsats skall vi dar av detta? Att energieffektivisering i hushållen är onödig eller att systemet för att hantera utsläpp behöver kompletteras? I EUs grönbok (COM(2005)265 final) ställs frågan (#2). Tanken bakom handeln med utsläppsrätter är rimligen att den som har handelsrätt också skulle få ett incitament att ändra (=minska) sina utsläpp. Detta gäller även energiindustrin som vid höga priser på utsläpp kan finna anledning att ändra sin produktion till sådan som ger lägre eller inga utsläpp. Men det behöver inte påverka de totala utsläppen om det finns andra industrier som “behöver” utsläppsrätter. Så det totala resultatet kan fortfarande bli försumbart.

Men världen upphör ju inte när den nuvarande handelsperioden (2005-2007), och dess utsläppstilldelning, slutar. Redan i den andra handelsperioden kan allokeringarna minska och förhoppningsvis kommer ett Kyoto-2 avtal med ytterligare mindre utsläppsrätter och då bör rimligen de företag som har en gynnsam struktur befinna sig i en bättre position. Så nog bör hushållens sparande kunna påverka även energiföretagen att skaffa sig en bättre produktions-mix, kanske finansierad genom att sälja utsläppsrätterna man haft och inte behövt utnyttja. Sedan får de som köpt utsläppsrätterna ta stöten. I en rapport från Energimyndigheten och Naturvårdsverket nämns att man i den andra handelsperioden kan utvidga omfattningen av handelsrätten till att omfatta flera sektorer (s.k. opt-in) och man funderar särskilt kring transportsektorn.

Så visst kan incitamenten behöva kompletteras och kanske det personliga ansvaret förstärkas. En väg är beskattning, vilket förutsätter att hushållen är tillräckligt priskänsliga, men det finns andra. I England diskuterar man om vi borde få personliga kvoter av koldioxid. På så sätt skulle vi också kunna ta med transporter och resor i budgeten. Det kanske kan vara möjligt att låta handelsrätten även omfatta hushållen. Är en sådan “privatisering” av koldioxidutsläppen, så att hushållen får del av skyldigheterna och förtjänstmöjligheterna, praktiskt och politiskt möjlig?

I Europaparlamentet gjordes ett tvärpolitiskt utspel undertecknat av bl.a. Anders Wijkman från Sverige. Man vill ge ytterligare skjuts åt grönboken genom att föra ut debatten i medlemsländerna, skärpa ambitionerna och lyfta fram konsekvenserna tydligare. Som t.ex den ekonomiska STORLEKEN av en omfattande effektivisering.

Initiativtagarna kommer från fem av Parlamentets partigrupper och från fem olika länder. Två av dem, Wijkman och Turmes, är veteranerna som uppfann uttrycket “Energy Intelligent Europe” i ett liknande utspel för några år sedan och som sedan kom att prägla omläggningen av EUs energiforskningsprogram.

I det nya dokumentet MEPs_call_for_EIE_2005.pdf pekar man inte bara på markandens omfattning utan tar också upp den stora bristen på kapacitet för uppgiften (se också weblog 10 juni).

Men de säger det bättre själva i sin pressrelease: “Energy efficiency is a bridge between the security of energy supply, employment, competitiveness and protection of the environment. An incredible potential for energy-saving is out there. It is a market valued at ?5bn-?10bn and represents thousands of jobs. But today it is almost impossible to access, as no genuine and integrated policy has been yet designed. At a time of oil price hikes, tackling the issue is particularly urgent. We need to build the right Europe-wide framework that will bring us impressive economic, social and environmental gains in a short period of time.”

En positiv kommission och ett positivt parlament. Vem kan stoppa utvecklingen nu?

Grönboken, med undertiteln “Doing more with less” (COM(2005)265 final), är klar och släpps lagom till midsommar. Man vill ta KRAFTTAG för att verkligen spara de 20% som man bedömer kan reduceras på ett för alla parter lönsamt sätt. Boken lanserar en diskussion om hur detta skall göras genom att ställa 25 olika frågor om tillvägagångssättet.

Grönboken (se också weblog 30 Maj) innehåller ett faktaunderlag som är sammanställt på ett sådant sätt att man kan spåra en distinkt vilja. Man frågar alltså inte OM det skall göras utan HUR. Man slår fast att det behövs specifika insatser för effektivisering. Man ser marknaden som ett instrument men visar också att den inte fungerar utan vägledning och offentliga förvaltningar skall vara föregångare.

På samma sätt som IEA visat att välfärdsutvecklingen innehåller en långt större portion effektivisering än vi vanligen tänker på, visar man “Negajoulens” betydelse för Europa. Välfärden (även mätt som BNP) är inte länkad till energianvändningen.

Eftersom man vill göra full nytta av marknadens funktion nämnns särsklit behovet av Energitjänsteföretag (ESCO), Vita Certifikat och behovet av att utveckla finansieringsinstrumenten. Det senare både genom innovationer på marknaden och genom att utnyttja EUs institutioner mera målinriktat.

Ett alldeles särskilt glädjande tecken är att man i resonemangen också tagit in effektiviseringens betydelse för U-länderna (på samma sätt som IEAs chef gjorde i en BBC-intervju nyligen. Se weblog 7 Juni) samt påverkan på sysselsättningen. Ett starkt dokument som bådar gott inför framtiden. Nu är kommisionen värd en semester!

De betingar varandra. Ju mindre energi-intensiv användningen är ju större valmöjlighet finns att välja och klara tillförseln med förnybar energi. Den linjen driver REEEP, the Renewable Energy and Energy Efficiency Partnership.

REEEP är en snabbt växande global organisation med huvudkontor i Wien och som främst finansieras av Storbrittanien. Deras primära uppgift är att skapa partnerskap som får fart på marknaden och får den att växa. REEEPs ledning är mycket dynamisk och kan mycket väl ge organisationen en nyckelroll särskilt i användningen av Kyoto-mekanismerna och i utvecklingen av nya affärsmöjligheter.

Tyvärr är Sverige inte med (ännu) men ett stort antal regeringar medverkar redan. Det är väl inte orimligt att tro att Sverige går med eftersom Persson och Blair tidigare gjort ett utspel på området . Blair_Persson.pdf Även i det fallet kanske man kan tala om häst och vagn. Och visst borde Sverige ta plats på vagnen när man nu missat att vara häst.