Det är väl ingen tvekan om att det blir hårdare regler för växthusgaserna efter 2012. Redan tidigare har talats om att EUs medlemsländer måste överlåta att bestämma utsläppsmängden till “Bryssel”. En ny rapport rekommenderar därutöver att allokeringen skall ske i mycket större omfattning med försäljning (auktioner) istället för “tilldelning” (grandfathering), dvs samma id� som Hillary Clinton har för USA. I hennes fall motiverat av önskan att undvika att kraftföretagen gör övervinster och att få utrymme för stödåtgärder till omställningen.

Rapportens avvoga inställning till standarder som kompletterande åtgärd är svårare att förstå. Kan det bero på att deras ekonomiska modell tagit kontroll över deras förmåga till inlevelse i hur marknades mikro-organismer (kunderna) fungerar?

Troligen grön, vad det nu innebär? Vid ett möte i Bryssel häromdagen konstaterade den förre Holländske ministern Jan Pronk att uthållighet bara kan uppnås om världens medelklass “tar ett steg tillbaka” vad gäller resursanvändning och släpper fram U-länderna. Och man tycks beredd att göra det. I Storbritannien visar en nyligen genomförd enkät att detta budskap nått fram, “grönt” håller på att bli norm för den moderna människan.

Det är nog dags att vi också reviderar vår syn på energi och konsumtion som driven snarare av vår önskan att vara moderna än av några diffusa behov. Gör tankeexperimentet att alla Kineser vill vara lika moderna som Amerikanerna! Eftersom deras utsläpp totalt sätt är lika stora som i USA men bara utgör en femtedel av utsläppen per person så kan vi glömma alla tankar på att minska växthusgaserna. Eller också kan vi lyssna på Jan Pronk!

Så kommer energipolitiken att förändras. Strategin vilar på samma bas som i Europa nämligen, Uthållighet-Jobbutveckling-Säkerhet. Det som på det Europeiska kodspråket kallas Kyoto-Lissabon-Moskva, se bild.

Det finns flera intressanta specifika punkter i hennes program som kanske Sverige borde fundera över och inspireras av, t.ex.
* att inrätta ett samverkansorgan som får myndigheterna att gå i samma riktning.
* fokusera energiföretagen på effektivisering
* etablera testområden för avancerade “smarta nät” och plug-in hybrider
* kräva att företag redovisar ekonomiska klimatrisker i sin redovisning

TV sände häromdagen ett program med titeln “Klimaträddarna”. Programmet kommer i repris 8 och 10 november. Budskapet var lugnande och gick på temat “Allt ordnar sig till sist”. De ekonomiska styrmedlen utvecklas och tekniken kommer så småningom. Det finns de som varnat och varnar för “klimatalarmism” men det här programmet försökte snarast vara “klimatvalium” och mana till lugn -den osynliga handen fixar allt.

Genomgången av hur Kyoto-mekanismerna (särskilt CDM) fungerar var bra. Men det som var dåligt var att de inte sattes i perspektiv av energisystemets funktion eller ens av hur bördorna skall fördelas mellan länderna. I stället fick ett antal personer både säga och antyda att vi uttömt större delen av våra möjligheter till effektivisering i Sverige och i den rika världen. Man kunde åtminstone speglat den hypotesen i en fundering kring hur Kina (3,9 ton CO2 per capita) och Indien (1,1) skall utvecklas om OECDs utsläpp (11,0) är norm.

Inslaget med vindkraftetablering i Kina som alternativ till koleldade kraftverk borde haft en reflexion över hur elen i Kina används. Som det är nu satsar man på att bygga emissionsfri kraft för att försörja slösande användning. CDM måste fås att omfatta en balanserad energianvändning om den skall ge ett rimligt resultat.

I den mån programmet behandlade tekniktillämpningar gällde det tillförsel och då sådana som inte ligger i den nära framtiden och i en del fall är klart tveksamma. Storskaligt och fantasirikt, men varför inte fokusera på den potential vi har nära och nu istället?

Så säger man om rapporten GEO-4 från FNs miljöprogram, UNEP. Och det är många sidor att plöja genom (527) eftersom man tar upp alla delar av hur vi människor och vår vistelseplats (jorden) fungerar tillsammans. Som bekant går det i vissa avseenden inget vidare. Författarna tycks ha tagit intryck av IPCCs föredömliga sätt att framtälla svåra samband vilket gör att man får bra överblick. Det räcker ibland med att titta på bilderna! De illustrerar var de verkliga svårigheterna finns om man vill ändra till det bättre. Och det vill vi - väl!?

UNEP presenterar i sin årsbok en omfattande översikt över tillståndet i världen. Den adderar ytterligare malmklang till de varningar som hörts om klimatet, men därutöver tar den upp några aspekter som också förtjänar intresse. En av dem är farorna med nanoteknologin, som ju ofta presenteras från sina förtjänstfulla sidor. Men i vissa avseenden kan den boten vara värre än det onda den skall behandla.

Till Volvos miljöpris som delas ut idag!

Och tack för id�n till “företagsnamnet”.

Hans Nilsson, FourFact AB.

PS Volvos engegemang kan spåras i funderingarna om vad som händer med oljan.
PS2 Amorys “one-liners” är suveräna! Vad sägs om: “I don’t do problems. I do solutions!”?

I en rapport från University of Sussex presenterar man en koldioxidbalans för Kina som visar att c:a 25% kan tillskrivas deras export av (billiga) produkter till västländerna. Det kan vara värt att tänka på att vår egen hunger efter billiga produkter kan vara det som ökar växthusgaserna inte bara p.g.a. transporter utan i tillverkningen. Skulle det vara värt ett par kronor mera om produktionen skedde på rimliga villkor både för arbetskraften och miljön?

Om svar anhålles. Det brukar anses som hövligt att svara på en inbjudan även om svaret är negativt eller ursäktande. Det finns fyra länder i EU som inte svarat på inbjudan att lämna in effektiviseringsplan; Malta, Tjeckien, Slovenien och Sverige! Nitton länder har lämnat in en plan och några har i ett brev lämnat någon sorts förklaring till sin senfärdighet. Det är inte något smickrande sällskap för ett land som gör stolta deklarationer om sin vilja att vara pådrivande.

Frågan om “svensk el” är koldioxidfri eller inte är ett säkert sätt att framkalla diskussion i energikretsar. Svaret är ja om man ser till vad som produceras i Sverige, men svaret är nej om vi ser till hur svensk efterfrågan påverkar det elsystem i vilket vi ingår. Så långt brukar man komma överens, men sedan börjar meningsskiljaktigheterna ordentligt. Skall man se till vad som gäller just för stunden så är även en svenk kWh på marginalen värd nära 1 kg koldioxid. Men är det rätt sätt att värdera elanvändning i ett längre perspektiv när systemet förändras för de nya förutsättningarna? Och hur är det med hänsyn till koldioxid-taket som finns inom ETS, det Europeiska handelssystemet? Då kanske det inte lönar sig att spara el alls? Och kan man köpa sig fri från att påverka systemet genom att köpa grön el?

Frågan är emellertid global och ibland kan det hjälpa att se hur man resonerar på annat håll, t.ex i USA och Japan. Deras begrepp Operational Margin (OM) och Build Margin (BM) kan vara till nytta för att se sammanhangen bättre.

Nu börjar de snart bilda kö alla de statsmän som suckat över börderna som miljöåtgärder skulle orsaka oss. Nu står de i kö för att bli främst i världen - först att göra mest. Den senast anlände är Petit Nicholas, Frankrikes president. Bortsett från den vanliga retoriken (först och bäst) så finns det några intressanta inslag. Kanske med en annan baktanke som inte är så snäll men som åtminstone bidrar till att höja intresset. Till exempel att lägga särskilda importskatter till EU på produkter från länder som inte följer Kyoto-protokollet! Eller att sänka momsen på ekologiska produkter.

Rapporterna om miljonprogrammets behov av genomgripande renovering är verkligt goda nyheter! För att använda det slitna uttrycket “Ett problem som rymmer möjligheter” (A crisis is a terrible thing to waste). Mediauppgifter säger att dessa hus använder 40% mer energi än jämförbara som byggts senare och en upprustning skulle kosta 70 Miljarder. Vilken chans att utveckla både hus, produkter och byggmarknad!

Om varje lägenhet “läcker” 5 MWh mer än de behöver och priset för energin är c:a 700 Kr/MWh så kan man spara 3,5 Miljarder per år i en miljon lägenheter och får en återbetalningstid på högst 20 år (vilket är rimligt för byggnadsåtgärder). Men med stor sannolikhet är sparmöjligheterna större och vinsten högre.
1) Man kan spara mycket mer och rent av nå s.k. passivhus-standard. Det visar Alingsåshems projekt i Brogården.
2) Kostnaderna har troligen kalkylerats med försiktighet (d.v.s. högt) och vid en massiv ombyggnad så kommer också kostnaderna att minska samt industrins kunnande att öka. En jättechans för byggindustrin vilket WBCSD också visat.
3) Energipriserna blir inte lägre i framtiden.

Effektivisering borde vara Sveriges ny basindustri, det är inte bara i Sverige man har miljonprograms-standard. Så, skall vi ta chansen som “krisläget” serverar?

I USA har man noterat att Vita Huset för några år sedan utövade “klimatcensur”, d.v.s. ändrade eller strök fakta och slutsatser som inte passade den officiella linjen. Eller (lika illa) skapade ett sådant klimat (!) för de anställda att de inte vågade framföra avvikande åsikter.

Ett liknande fall diskuteras i Danmark. Den sittande regeringen valde ju i början av sin period att hellre lyssna på Björn Lomborg men har efter hand tvingats inse att hans förtroendeingivande framtoning var mera sövande än sann.

Men visst får en regering väl ändå välja att prioritera frågor eller vems fakta man litar mest på? Var går gränsen mellan censur och ogillande? I ett demokratiskt samhälle går det inte att tränga bort verkligheten. Abraham Lincoln lär ha sagt att man kan lura alla en tid och att vissa kan man lura hela tiden. Men man kan inte lura alla hela tiden!

(Ja priset till Nobels minne alltså). Har det någon betydelse för energieffektivisering och uthållighet? Årets pris går till en grupp som arbetat med “Mechanism Design Theory” och kan säkert ha stor betydelse om dess innebörd kan översättas till mera begripligt språk eftersom det bl.a. är tillämpligt för utformning av regleringsmekanismer och utnyttjande av “public goods”. Därmed skulle bl.a tilldelningen av utsläppsrätter kunna påverkas och de skulle kunna auktioneras ut i stället för att skänkas bort. Årets pristagare har både arbetat med avancerade auktionsmetoder och med spelteoretiska tillämpningar. Och att spelteorin kan ge intressanta ledtrådar har också visats i klimatsammanhang.

Även andra pristagare under senare år har arbetat med att avslöja att en hel del av våra vanligaste föreställningar av hur ekonomin fungerar, debatteras och blir till underlag för politiska beslut är starkt förenklad. Stieglitz och Akerlofs arbete om att informationen på marknaden är “asymmetrisk” är ett exempel och Kahnemans arbete kring vår förmåga att fatta irrationella beslut även när underlaget vi har är korrekt är ett annat. Med bättre insikter (och färre åsikter) skulle vi få bättre instrument att styra marknaden till uthållighet. Men först måste vi få hjälp att göra dessa forskares rön begripliga. Kanske IPCCs material kan inspirera? Vetenskapsakademins sammanfattningar (som länkats ovan) är en början men kräver uthållighet även hos läsaren.

Det föerfaller svårt att inse att man bara för att man har alternativa bränslen inte kan fortsätta att slösa. Shells chef har påpekat det. SNF har gjort det och DNs motorkrönikör gör det.

Effektivisering och Förnybar energi är tvillingar (se bild nedan). De borde vara siamesiska!