Alla ledande politiker deklarerar att deras land skall bli världsbäst med ny teknik. Det är inte lätt att finna någon som inte deklarerat den ambitionen. Och alla har de en id� om att ny teknik, uppfinningar och innovationer skall (ofta på något magiskt vis) rädda oss från allt ont, sprida ett enastående välstånd och ge mängder av nya jobb! Det är begripligt, försvarbart och hedervärt, men ändå.....!?

David Edgerton vid Imperial College i London har i sin bok “The Shock of the Old” tagit upp perspektivet på den teknologi vi faktiskt faktiskt brukar oss av och som snarare är gammal än ny, men måhända förbättrad. Han pekar på att det mesta av utvecklingen är plagiat snarare än uppfinningar och det mesta av förändringarna handlar om överföring av en teknik till att nyttjas på en annan plats. Fysiskt eller för ett annat ändamål.

Ingen vill vara näst bäst och ändå är det kanske en bättre ambition!? En stor del av vår tekniska omgivning kommer att finnas mycket länge. Byggnader är det bästa exemplet. En större koncentration på hur den skall förbättras, adapteras och kunnandet transfereras (till andra miljöer) vore kanske viktigare än att skriva önskelistor? Man kan ju vara världsbäst på att förändra.

Får man väl säga om energikommissionärens tal häromdagen när han varnade för ökad energianvändning. Hans sätt att beskriva alternativen ger varje gång en ny inblick i uppgiftens omfattning, t.ex
- att effektivisering är inte bara en policyfråga utan en daglig utmaning (och möjlighet)
- att vi måste sexfaldiga användningen av förnybar energi (exkluderande vattenkraft) på bara 14 år.

...för världens ledare. Först ut var faktiskt Michael Gorbachev som tydligt kopplat ihop frågan om säkerhet i ordets vidaste bemärkelse, och nu hörs allt fler tala om effektivare användning, förnybar energi och säkerhet! George Bush i sitt tal till nationen och Angela Merkel i sitt tal i Davos. Vi bör nog ta denna omsorg om säkerhet till oss ordentligt när vi argumenterar för vår sak. De har lyssnat förstrött till argumenten om lönsamhet, klimat och jobb, men säkerhet är kanske en bättre röstvinnare?

Gorbachev är den av dem som ju inte har något ämbete att försvara och kanske därför törs tala mera öppenhjärtligt. Han pekar därför också på riskerna av terrorism och t.ex kärnkraft. Han bör ju ha en del insikter i vad en toppledare bör tänka på och de andra lyssnar nog - åtminstone i smyg!

Egentligen så följer de bara vårt exempel. Kan det vara så att vårt eget konsumtionsmönster och sättet att tillfredställa det är ett dåligt exempel?

Kina rapporterar att de missar energimålen det första av de fem åren i den nu gällande planen. Visserligen kan de fortfarande klara det men då krävs en MASSIV insats för effektivisering. En efterfrågan som vidimeras av kinesiska framstötar till den svenska marknaden.

Indien tar hjälp av Sir Nicholas Stern, men som det sägs hur skall de kunna spara el när de inte ens har ett nät att ansluta sig till! En teknikutveckling som inriktar sig på denna “marknad” och som bl.a. Stuart Hart åskådliggjort är en tvingande möjlighet!

är en omhuldad metod i Finland och nu kan man rapportera sina åtgärder och framgångar, baserade på s.k. frivilliga överenskommelser, sedan 1997. Det har diskuterats länge om metoden egentligen fungerar eller bara blir så kallad green-wash av åtgärder som ändå skulle vidtagits. En alldeles ny rapport från DEFRA i Storbritannien hävdar emellertid att överenskommelserna fungerar, även om det empiriska underlaget är tunt, samt att det ytterst ändå handlar om både morot och piska.

Det finns en professionell industri för att förneka klimatförändringarna och den tycks ha en svensk underavdelning. I sann Voltairsk anda skall alla synpunkter få komma till tals, men det innebär inte att alla har lika rätt. Eller för att man har professorstitel mera rätt att yttra sig. Det verkar emellertid som om det vore lönsamt att förneka klimatförändringarna. Vem är det som betalar?

Och jorden är platt -det har jag sett med egna ögon!

För er som läser detta är den negativa energisparkostnaden inte någon nyhet. Den som Amory Lovins brukat kalla “the free lunch that you are paid to eat”. Något nytt är det emellertid att energiföretagen inte bara erkänner att den finns utan dessutom argumenterar för att den skall utnyttjas. Vattenfall presenterade ett omfattande material med sådant innehåll vid en konferens i Berlin i förra veckan där man också hävdade att de kostnader som anges i Stern-rapporten för att undvika klimatkatastrofen kanske är ännu lägre!

i sin omställning till ett uthålligt energisystem. På fredagen presenterade de sin nya plan och införandet av “vita certifikat” i dansk tappning (se illustration). Planen är pragmatiskt utformad och innehåller inte så mycke retorik (om marknad och kostnadseffektivitet) som svenska motsvarigheter brukar ha. Man konstaterar nyktert att det behövs en del regleringar för att få marknaden att fungera. (Texten finns här)

Till 2025 vill man fördubbla den uthålliga energin till minst andelen 30%, se till att användningen inte ökar, och minska fosssilanvändningen med 15%. En marknad (med certifikat) skall skapas för effektivisering.

Europabarometern undersöker regelbundet hur medboragarna ser på olika frågor, bl.a energiteknik. Kort sagt medborgarna är inte oroliga men de bryr sig! Arbetslöshet, kriminalitet och sjukvård är saker som rankas betydligt högre. Man är positivt inställd till omställning av energisystemet med mera förnybar energi och effektivare användning. Och kärnkraft är inte populärt! Så räkna med en charmoffensiv från dess förespråkare?

Och även om medborgarna är positiva till förändring så är deras kunskap om åtgärderna ganska rudimentär (se diagram).

Det låter fint. En Europeisk energiteknikplan, visst behövs det, men på vilka villkor? Skall det vara en “low-carbon plan” (som ger mängder av kärnkraft och fossileldning med koldioxidinfångning) eller en “sustainability plan” som satsar på effektivisering och förnybar energi. Skall det vara en I-landsplan med storskalig teknik som av säkerhetsskäl bara kan vara tillgänglig för goda länder som inte sprider t.ex. kärnvapenteknik och avfall: Eller skall det vara en plan med teknik som kan mångfaldigas och användas både av “goda och onda” länder?

Frågan blir naturlig efter att man tittat in i de kortfattade dokument som följer med EU-paketet och sedan börjar se på vad de baserats.

Vätgasscenariot man arbetar med kommer att innebära mer än en fördubbling av kärnkraftanvändningen (se nedan)!!

Det verkar som om teknikplanen mera styrdes av en teknik-fascination än av en hållbarhetsvision. Och mer av en önskan att vi skall få behålla vår barndomsdröm om ett samhälle med överflöd än att vi skulle fundera över hur HELA världens befolkning skall få det drägligt.

För att få ett bättre sammanhang i synen på teknik OCH samhälle bör man snarare ta utgångspunkt i den Delphi-studie som gjordes för Europas energiteknik för några år sedan. En av de saker man gjorde där vara att angelägenhetsgradera teknikuppgifterna efter deras risker och grad av kontroversialitet (se kapitel 7). En nyttig övning!

I TV i måndags tittade en av BP:s chefer troskyldigt in i kameran och sade att det tyvärr inte fanns några “business models” för att få företag att sälja mindre av skadliga produkter. Visst har han rätt, men då får vi väl utveckla sådana då!  Tillväxt kan i rimlighetens namn inte innebära att vi skall balansera på ruinens brant, utan den omprövning som Stefan Edman och Anders Wijkman efterlyser och att se det globala perspektivet som Joseph Stiglitz skriver om.

I en artikel i SvD nyligen berättade man om den nya miljömarknaden och några personer kliver fram med bra produkter som rimligtvis har en lysande framtid på världsmarknaden genom utnyttjande av solenergi. Men det är påtagligt att vi behöver fler förebilder (personer, företag) som är på väg att lyckas eller har gjort det inom den nya basindustrin “effektivare energianvändning”. Anmälningar emotses!

Uppgiften är angelägen efter att EU nu har föreslagit ett energipaket som tycks ha förvirrat mer än klargjort. Åtminstone om man fär döma av ett flertal svenska ledarkommentarer som på nytt satt ökad kärnkraft på önskelistan. Trots att IEA visat att det inte är kärnkraften som bidrar mest till utsläppsreduktionerna utan effektiviseringen (c:a 5-8 gånger mer).

Den Europeiska samarbetsorganisationen för kraftnätsdistribution, ETSO, har gjort en översikt över möjligheterna att få en mera balanserad marknad med hjälp av s.k. flexibel användning (Demand Response). I USA har denna möjlighet observerats tidigare och även Svenska Kraftnät har påpekat att resursen är underutnyttjad.

ETSOs rapport är naturligen mest koncentrerad på hur DR fungerar i krislägen men noterar också att en marknad i balans kräver en aktiv kund inte bara när det gäller att byta leverantör utan att anpassa sin efterfrågan på ett ekonomiskt sätt.

Energy for a changing world har presenterats med mycket blomsterspråk och med ty åtföljande kommentarer, de flesta av dem ganska förutsägbara. Paketet är ett mycket berömvärt försök att bringa samstämmighet i en lång rad energifrågor (källor, marknad, effektivisering, säkerhet, teknik o.s.v.) och att forma denna mix till en offensiv, global politik. Men det förefaller ändå vara mera julgransplundring än paket! Det finns lite godis till alla, men delarna spretar åt all håll och det sammanhållande kittet är inte tillräckligt knådat.

Börjar på fel fot?
Dokumentet börjar med att åberopa Messina-deklarationen från 1955 när ministrarna lovade att samfällt arbeta för att Europa skulle få ett överflöd av billig energi (abundant energy at a cheaper price). Man vill förmodligen med detta citat visa att man skall arbeta gemensamt men i den fortsatta läsningen blir det allt tydligare att man fortsätter att tänka i termer av överflöd av energi. Hade man åtminstone talat om “Energy services” så hade det kunnat försvaras. När man når kapitlet av om plan för teknikutveckling (3.6) så ser man att år 2050 skall vi ha tillgång till stora andelar förnybar energi men också uthållig (sic!) kol och gas, uthållig vätgas, fjärde generationens kärnkraft samt fusions-energi. Det är svårt att se vad kärnkraft har med uthållighet att göra (om man bortser från avfallet som definitivt är uthålligt). Eller vätgas som fordrar mera energi att produceras än om man använder elektronerna direkt.

Marknaden och lärandet
Eftersom paketet syftar till ge en bas för att forma policy och åtgärder är det märkligt att man inte, som t.ex. gjorts i Stern-rapporten, lägger tydlig vikt på hur teknikutvecklingen successivt ger bättre och billigare produkter på väsentliga områden. Alltså den process som illustreras med “lärkurvorna”. Till paketet hör ett omfattande datamaterial som i stor utsträckning kommer från IEAs ETP (Energy Technology Perspectives). I IEAs studie finns ett antal scenarier (ögonblicksbilder) som byggts upp med hänsyn till marknadens lärprocesser. Men i EUs tappning presenteras de i deterministiska tabeller över hur mycket det kostar att få energi från olika källor. För den fåkunnige läsaren (många av dem är beslutsfattare) ger detta en vrångbild eftersom läreffekten ligger dold. Man uppfattar inte att ökad aktivitet på t.ex. solceller, småskalig KVV, decentraliserad tillförsel, effektivisering mm. kan påverkas till förmånligare kostnadsbild.

Denna brist på tydlighet i underlaget är särskilt beklaglig eftersom satsningar i samarbetet med snabbväxande länder, som Kina, Indien, Sydafrika, Brasilien och Mexico, kring t.ex. solcellsteknik och de effekter det skulle kunna ge även oss, förblir i ett töcken.

Planekonomi i marknadskläder
Man lägger en enastående vikt vid att elmarknaden och gasmarknaden skall utvecklas genom att tillförsel och distribution skiljs åt (unbundling). Det verkar som om bara detta sker så skall alla problem vara lösta. Det tror man inte på Financial Times! Man skriver att trots allt pustande och frustande i Bryssel så har de stora energiföretagen inget att frukta! Och flera åtgärder som föreslås kommer snarare att cementera dessa företags inflytande på marknaden. De har överlägsen tillgång till subventionerade bränslen och kapital på förmånliga villkor för att bygga t.ex. anläggningar för storskalig produktion och transmissionslinjer som binder dem samman. I värsta fall kan det bli en mardröm med en planekonomi som förklätts till marknad.

Little boxes
Att paketet består av separate delar blir tydligast när man ser att effektivare energianvändning förblir en fritt svävande partikel. Innebörden av titeln på grönboken “Att göra mer med mindre” har kanske inte trängt igenom till de andra paketsnickarna? Men effektivare energianvändning och förnybar energitillförsel för att få ett uthålligt system hänger samman. Användning på en lägre nivå öppnar för bruk av förnybar energi med lägre ?täthet? (Energi per volymsenhet eller energi per ytenhet), se bild.

Och även här är det Verkstad som gäller! Holländska miljöministeriet har ett experiment med “checkar” för att prova olika tekniska pylar som kan påverka energianvändningen i hem och hushåll. Det liknar ganska mycket de gamla energiföretagsprogrammen och Amerikanska metoder men kan vara verkningsfullt för att få igång folk.

Är det något specifikt svenskt att försöka undvika att agera? Något för Fredrik Lindströms TV-program att titta närmare på. I Danmark snackar man mindre och gör mera. Nu senast har miljödepartementet och tre stora kommuner gjort ett avtal om grön upphandling. Och sagt att avtalet successivt skall utvidgas.

Det finns massor av små utspridda energiresurser som kan utnyttjas. På engelska kallas det “Distributed Generation”. Och det börjar komma kocncept för att utnyttja dem som för tanken till IKEA. Eller vad sägs om ett vägghängt kraftvärmeverk i köket?

Är en följetong som kanske kommer att få ett slut snart. Och förhoppningsvis så att märkningen tillåter (och skyndar på) teknisk utveckling och att vi inte hamnar i eländet med att bästa klassen (A) inte räcker till utan måste kompletteras med A+ och A++. Nu kan Du själv säga vad Du tycker om det nya systemet. Man har en enkät som är öppen till 2 mars.

Alingsåshem blir först i landet med att göra passivhus till framtida standard. Det är ingen skam att vara tvåa, vem anmäler sig!?

I en artikel i Svenska Dagbladet om klimathotet visar professor Staffan Laestadius, bl.a. med hjälp av liknelsen om grodan i det ljumma vattnet från Al Gores film, hur vi fångats i vår föreställning vad vi behöver i ett modernt samhälle. Vi är fastvuxna i vår energiförbrukning. En slutsats är att vi måste ha mera handfast hjälp (och mindre lugnande ord) från våra politiker! Kanske rentav mera visioner och mindre säkra besked?

Och Sverker Martin-Löf kanske har rätt. Hundratusentals jobb är i farozonen! De är det bl.a. för att industrin inte effektiviserar sin användning tillräckligt. Men han ser inte (vill inte se?) att ännu flera nya jobb är i vardande!! Och att flera av dem finns i de företag han är engagerad i. Han har kanske inte uppfattat den fulla betydelsen i vad Blandaren sade: “Utvecklingen har kommit för att stanna”. God fortsättning på er, och på utvecklingen!