Det är inte lätt att bli klok på vad USA’s handelskammare vill i energifrågan. Man har bildat något som man kallar “Institutet för det tjugoförsta århundradet” och vars websida har alla de politiskt korrekta budskapen. Men börjar man sedan titta i den rapport som tydligen skrevs färdig strax efter presidentvalet blir budskapet luddigare. Man skall öka allt! Effektivisering, förnybar energi, “Clean coal”, kärnkraft, oljeutvinning utanför USA:s kuster, osv osv. Samtidigt skall allt vara miljöanpassat.

Kanske är det just detta som är den här typen av organisationers dilemma? Man skall vara alla till lags. Det blir som i de gamla John Wayne filmerna - man skjuter på allt som rör sig.

WWF har låtit utveckla en metod för att sätta betyg på olika stimulansåtgärder som används i klimatpaketen världen runt. Metoden är intressant såtillvida att den tycks prioritera sådana insatser som leder till att marknadsprocesser sätts igång. Man mäter alltså inte enbart efter hur mycket budgetmedel som länderna sätter in utan efter vilken “kvalitet” de har, se bild.

Det var just detta som Föreningen Sveriges Energirådgivare föreslog i sitt remissyttrande över effektiviseringsutredningen, se nedan!

———————————————————-
Vi menar att bidragslinjen både pga att den är illa underbyggd i utredningen och av allmänna skäl är tveksam. Vi har talrika erfarenheter av hur marknadernas aktörer blir bidragsmaximerare i stället för energieffektiviserare. Vi utesluter inte att bidrag behövs bla för att starta och underhålla de ?lärprocesser? som transformerar marknaderna men vi menar att bidrag lätt kan leda till att lönsamma åtgärder överstimuleras.

En annan variant skulle kunna vara att finansieringen garanterades för vissa åtgärder vars effektiviseringsresultat (avkastning) garanteras av en produktleverantör, eventuellt med ett leasingförfarande.
I båda dessa fall utformas stödet till att skapa den säkerhet som eljest ger upphov till tvekan hos användarna och leder till ett ?effektiviseringsgap?.

Kommissionen för hållbar utveckling har låtit sammanställa den senaste kunskapen om klimatfrågorna och med viss vinkling på Sverige. Såtillvida får vi veta att vintern 2007-08 var den varmaste i mannaminne i östra Sverige även om just en sådan observation inte i sig indikerar klimatförändringen.

Det gör däremot avsmältningen av is i Arktis (se bild) och det så markant att man kan ana att man nu fått den tröskeleffekt efter vilken det bara bär snabbare och snabbare utför. Det finns också indikationer att kolsänkor (som motåtgärd) inte är så effektiva som man antagit. Det finns alltså anledning att vara skeptisk till trädplanteringar som botemedel. Vilket naturligtvis inte legitimerar eller gör skogsskövlingar mindre allvarliga!

I Finland har man nu tagit steget fullt ut att utnyttja den offentliga sektorns köpkraft både för att visa vägen och för att locka över marknaden till gröna produkter. Det sker genom ett direktiv att all statlig upphandling skall vara miljöanpassad senast 2015. För kommuner gäller frivillighet men man kan anta under ganska kraftigt tryck eftersom det är sagt att minst 50% av upphandlingen från kommuner och landsting skall ha samma sorts inriktning.

För att hantera verksamheten sätter man upp en rådgivningstjänst vid Motiva som hitintills enbart sysslat med energi men ny tydligen skall få ökat ansvar. Logiskt eftersom i det finska paketet också ingår krav på den offentliga förvaltningen att ha särskilda energisparplaner.

Det sägs också att man håller på att arbeta fram en ny finansieringsmodell men den beskrivs inte närmare.

Hävstången för marknaden blir betydande eftersom 27 Miljarder Euro motsvarande 15 % av BNP sätts i rörelse!

Till stöd för sittbeslut åberopar man en EU-studie som visar att grön offentlig upphandling (GPP) både sparar pengar och koldioxid samtidigt. Sverige finns med som studieobjekt tillsammans med sex andra EU-länder, se bild.

———————————————————————————————-

Om man frågar en person i Nepal om hur långt det är till en ort kan svaret bli “två dagar”. Svaret betyder egentligen att det tar två dagar att tillryggalägga avståndet till fots. Och naturligtvis finns en mängd förbehåll om t.ex. vädret, vandrarens ålder, kondition, packning osv.

Samma förhållande gäller vårt sätt att mäta välfärd med Bruttonationalprodukten BNP. Det är välkänt att måttet är trubbigt och t.o.m. kan ge helt fel information. Naturskövling, oljekatastrofer och stora trafikolyckor kan öka BNP även om det leder till minskad framtidsförsörjning och mänskliga tragedier.  Men ändå är BNP våra politikers favoritmått. Mest i brist på annat. Anders Wijkman berättar om hur trubbigt det fungerar i en radiointervju.

För något år sedan gav president Sarkozy i uppdrag åt några ledande ekonomer, bland dem Joseph Stiglitz, Amartya Sen och Daniel Kahneman i uppdrag att formulera alternativ och i slutet avv den här månaden väntas deras slutrapport. De har formerat sig i tre arbetsgrupper som arbetar med:
1. De klassiska mätproblemen
2. Uthållig utveckling och miljö
3. Livskvalitet

Det finns alternativ och förslag till fördjupade och preciserade mått. New Economics Foundation, NEF, har gjort mätningar av personligt och socialt välbefinnande i Europa och visar på tydliga skillnader i hur människor i olika länder upplever sin tillvaro, se bild. UNDP mäter vad de kallar Human Development Index, HDI, som de publicerar årligen.

Att mäta längd med almanacka är inte fel men det är inget bra mått. Det är möjligt att de lokale Sherpan och den besökande turisten uppfattar svaret mycket olika, särskilt när de försöker använda det för sina praktiska handlingar.

Är det möjligt at skapa ett samhälle och en ekonomi som baseras på vad naturen tillåter och som inte panikrusar in i finanskriser och företagskrascher? Är det ett samhälle utan “svarta svanar”?

Nassim Nicholas Taleb skrev för några år sedan en bok om extrema risker i finansvärlden och som hette, Den svarta svanen - följderna av det mycket osannolika (The Black Swan: The Impact of the Highly Improbable). Nu återkommer han i en artikel i Financial Times med tio tänkvärda regler för hur man skall reducera risken för att drabbas av det mycket osannolika, d.v.s. den svarta svanen.

Han menar bl.a. att de ekonomiska riskerna i samhället skall tas av entreprenörer och företag och inte av banker (med andras pengar).

Formuleringarna är drastiska men det behövs nog. Vad sägs t.ex. om:
* Den som kraschat en skolbuss när han kört med förbundna ögon skall inte få en ny buss (sagt om det ekonomiska etablissemanget)
* Låt inte barn leka med dynamit även om det finns varningstext på patronerna (sagt om komplexa finansiella “produkter”)
* Ge inte bonusar till den som är ansvarig för en kärnkraftanläggning (sagt om risktagande och belöningar i allmänhet. I ett system med bonus skall också finnas böter. Den symmetrin saknas.)

Är det en fråga om prioritering, omdöme eller timing? Vi bevittnar alla den politiska debatten och kan notera att man gör olika bedömningar i olika länder. Hur olika de är kan nu ses tydligare i en studie från HSBC (The Hongkong and Shanghai Banking Corporation) som också kallar sig själv “The worlds local bank”, se bild 1 nedan.

Fördelningen visar att effektiviserings (främst i byggnader) rankas högst, se bild 2 nedan. Sverige bokförs i studien för forskningssatsningen på fordonsindustrin men det är också allt. Europa visar jämföelsevis dålig ställning i studien, men det behöver inte betyda att slutresultatet är dåligt eftersom det också är en fråga om vart pengarna går och hur mycket nytta de gör i termer av sysselsättning och industriutveckling. I det avseendet gör utredarna bedömningen att USA ligger bäst till genom den kombinerande satsningen på effektivisering i byggnader och på förnybar energi. Kinas satsningar på infrastruktur anses inte ha samma möjligheter.

Bild 1; Källa: The Economist
—————————————————-

Bild 2; Källa HSBC

I Norge planerar man att avsätta pensionsfondspengar för att trygga en hållbar utveckling i klimathänseende. Det förefaller vara en klok åtgärd. Till den trygga ålderdomen bör väl höra att det finns en värld kvar att åldras i?

Nu tycker inte Riksbanken i Norge detsamma av någon anledning. De föredrar att ha höga kortsiktiga avkastningar förefaller det. Men är det inte det som är en del av problemet? Att höga avkastningar hör till det samhälle där det finns snabba svängningar? Man kan själv bli avkastad om det vill sig illa!

“Tre toppar” skriver i Ny Teknik om vårt behov av bättre kunskap för att bygga smarta nät. De tre är cheferna för Elsäkerhetsverket, Svenska Kraftnät och Svensk Energi. Det är bra - mycket bra - att denna möjlighet nu uppmärksammas och exponeras som framtidsbild istället för den märkliga advokatyr som säger att Sverige skulle bli storexportör av överetablerad kärnkraft.

Nu är det inte enbart kunskap som behövs utan också institutionella förutsättningar så att småskalig kraft kan etableras och handlas, och så att laststyrning (Demand Response) kan bli ett aktivt marknadsinstrument. Men det är ju just dessa herrar som har avgörande inflytande även för detta. Vilket de säkert inser och arbetar för.

Då kan vi få ett totalintegrerat system med fulltändig styrning i alla led, se bild. I ett sådant behöver vi inte överdimensionera försörjningen!

....i installerad effekt i ett nytt Indiskt CDM-projekt kallat “BACHAT LAMP YOJANA” (detaljer om projektet finns här). Det är riktig besparing och inte “minskad ökning” som annars majoriteten av CDM-projekten. Marknadstäckningen av CFL i Indien är bara 10 % i hushållen jämfört med 95 % i Industrin och det är det som projektet vill ändra på. För att jämföra så är 6000 MW c:a 20% av hela den svenska elförsörjningen!

och mindre starkt för att öka priset på koldioxidutsläpp! Slutsatsen är Nicholas Sterns som är medförfattare till en studie som visar hur och var insatserna gör mest nytta. Inte överraskande är energieffektivisering högst i prioritering av nyttighet, se bild.

Många är emellertid oroade att det nyligen timade G-20 mötets beslut inte var i den här riktningen?

Reaktionerna på Indiens nya bil Nano har i vår del av världen varit mest förfäran. Men frågan som formuleras i en artikel hos Worldwatch Institute är relevant. Varför är en Toyota Prius (46 miles per gallon) ett tekniskt framsteg medan en Tata Nano (54 miles per gallon) är en katastrof?

Är det så att vi (med rätta) reagerar på att ytterligare energiresurser förbrukas i transportsektorn men att vi fortfarande har svårt att inse att vi själva måste ändra oss? Inte bara genom att skaffa mera bränslesnåla fordon utan genom att inte använda dem (köra mera sällan, köra kortare sträckor, åka kollektivt). Är det så att det vi ser i spegeln när fattigare länder följer vår livsstil också obarmhärtigt avslöjar att vi inte kan fortsätta med vår?

Skall Indier förbjudas att ha bil eftersom det inkräktar på våra möjligheter att ha och använda en?

Så högt bedömer Brittiska BERR värdet av den globala marknaden för klimatrelaterade produkter och tjänster “Low Carbon and Environmental Goods and Services (LCEGS). Sverige kommer emellertid förvånansvärt långt ner på listan både som kund och producent?

Studien sägs bygga på ett mycket detaljerat material där man kategoriserat produkter och tjänster i fem olika nivåer ned till enskild produkt.

I fjol hände detta i New York

President Bush gjorde ett försök att i september 2007 samla världens ledande nationer kring klimatfrågan i ett forum som kallades “Major Economies Meeting on Energy Security and Climate Change”. Det tolkades av de flesta som en avledningsmanöver och innebar bl.a. att flera nationer istället för att sända dit ledande politiker som kunde förhandla sände underordnade statstjänstemän som läste upp i sina instruktioner.

Nu borstar Obama av (och upp) den gamla id�n och med så mycket större trovärdighet. Han bjuder in till ett möte i slutet av april i Washington. Detta möte ingår i en process som skall kulminera med ett avslutande möte i Italien i Juli varefter man rimligen skall kunna ana huvudlinjerna för ett beslut om klimatfrågorna i Köpenhamn i December. Detta skulle i så fall med ett nödrop klara den tidsgräns som Tony Blair menade behövs för att man skall nå en riktig överenskommelse och inte bara få skuggfäktningar vid COP 15.