David Brooks, som skriver kolumner vilka bland annat översätts till svenska och publiceras i DN, tog häromdagen upp frågor som tillhör området tillämpning av beteendeekonomin. Richard Thaler har tidigare i sin bok “Nudge” myntat begreppet soft paternalism som en beskrivning på hur man kan komma runt de svårigheter som följer av att vi tänker snabbt när vi borde tänka långsamt. Det vill säga när vi lurar oss själv att tro att vi gjort ett väl avvägt självständigt och klokt beslut men egentligen bara utgår från erfarenheter som inte alltid gäller.

Brooks resonerar kring begreppets olika sidor. Artikeln finns tyvärr bara i DNs pappersupplaga men kan läsas på engelska på annat håll. Nu när Kahnemans bok “Tänka snabbt och långsamt” blivit en kioskvältare så är det viktigt att vi i debatten också får en diskussion om hur man skall göra i praktiken för att tänka rätt(-are)!

I marginalerna på allt STORT som händer finns en del företeelser som ändå bör uppmärksammas i sin lilla storhet. En av dem är när Moldavien lyckas skaffa sig en möjlighet att diversifiera sin energiförsörjning genom gasimport från nytt håll. De är annars mycket beroende av sin granne. Så till den grad att delar av landet (Transnistrien) i praktiken är en del av Ryssland.

När det gäller diversifieringen skulle de emellertid kunna skapa ännu bättre möjligheter genom att utnyttja sina egna lokala resurser (sol, vind, bioenergi från jordbruket)- För att nu inte tala om effektivisering!! Nog skulle EU ha kunnat lägga in lite mera krut där.

Ytterst handlar det om att tro på det som utlovas. Det är kontentan av studier av marknaden för effektivisering i USA.

Och det som utlovas är inte enbart ekonomisk fördelar visar man i Vermont (se bild nedan). Därför är effektiviseringsdirektivets förslag om certifiering väldigt viktigt.

Effektiviseringsdirektivet är den “regelsamling” som kommer att styra arbetet med effektivisering när det implementerats nästa år. Direktivet öppnar möjligheter till avsevärda förbättringar men tyvärr är också till tolkningar som gör resultatet till en gäspning. Risken är överhängande att vi inte upptäcker vilket förrän det är för sent. En dag tvingas vi konstatera “Jaså - var det så de tänkte - det var ju synd!”. 

Det finns alltså goda skäl att både informera sig och ta chansen att påverka både implementeringsprocessen och de krafter (politiker) som har sista ordet i hur det skall bli. Därför är det en lysande idé att vara med på Energirådgivarnas kongress i Jönköping den 24-25 september.

24 september: start 13.00 • fika 14.45 • avslut 16.45 • Middag 18.00

Ett rikt liv.  Allt är inte bara teknik!
Lars Andrén och Erika Brokvist: Att lyckas med energieffektivisering innebär också att fundera på hur vi tänker, vad som verkligen betyder något i våra liv.

Energieffektiviseringsdirektivet – hur blir det?
Fredrik von Malmborg, Regeringskansliet, om det nya energi­effektiviseringsdirektivet. Hur stora blir förändringarna och vilka mål kommer Sverige sätta för att vi ska klara av EU:s mål att minska energianvändningen och CO2-utsläppen?

Systematisk, framgångsrik energieffektivisering i Electrolux
Tomas Dahlman, Electrolux, berättar om hur man med enkla medel och envishet lyckats minska energinotan med över 300 MSEK per år.

Hur sköter man energirådgivning i ett land i ekonomisk kris?
Georgios Tragopoulos, WWF Spanien, ger oss en inlick i hans dagliga arbete. På engelska.

Middag. Årets EnergiRådgivare utses!

25 september: start 09.00 • fika 10.00 • avslut 12.00

Ett hus – fem möjligheter. Och energieffektiv torkning i tvättstugor
Roland Jonsson, energichef på HSB, berättar om två BeBo-projekt för att energieffektivisera på olika nivåer i byggnader där man ser till helheten och fokuserar på driftnetto och månadsavgifter. Halverad energianvändning är målet. Nya energitaxor kräver nytt tänk!
Energieffektiv torkning. Redovisning av BeBo projektet. Torkningen av tvätt skall räknas bort vid energideklaration men eftersom torkningen använder mer energi än vad man kan tro så blir husets energianvändning för hög.

STOKAB tar vara på överskottsvärmen
Gymnasieskolan Östra Real i Stockholm värms upp genom att överskottsvärmen från STOKAB:s bredbandsknutpunkter överförs till skolan.  Anders Broberg, informationschef.

Hållbar lönsamhet. Räkna med LCC
Heini-Marja Suvilehto från Miljöstyrningsrådet: Hur görs en hållbar upphandling? Räkna på lönsamma investeringar ur ett hållbart perspektiv med LCC (Life Cycle Cost)! 

Energieffektiviseringens roll för att nå ett hållbart samhälle
Jennie Nilsson, Socialdemokraterna

Den 20 augusti överskred vi den kvot vi kan tillåta oss att utnyttja av världens resurser för det här året.

När man började dessa beräkningar 1993 inträffade det i oktober men nu har vi redan krympt det med två månader. Några länder i världen ligger fortfarande på rätt sida, däribland Sverige, men alla bidrar till en fortgående försämring.

IEA och UNDP har gjort en sammanställning och slår ett slag för att byggnormer skall bli vardagsvara. Sverige hör till föregångarna men det förefaller som om vi faller tillbaka. I vart fall är resultatet inte så imponerande (se bild nedan) i jämförelse.

Skriften är full med pedagogiska illustrationer bland annat den på sidan 40 där man visar den fragmenterade byggmarknaden. Snodd från WBCSD men den var uppbyggd på pyramider och det är kanske lite känsligt just nu?

En mera näraliggande illustration till byggsektorns problem (oförmåga?) får vi i en artikel av Fredrik von Platen i Byggvärlden och som återigen visar att kunskapsunderlaget är i oordning och att BFR borde skapas på nytt! Ja det är tjatigt men sant!

World Resource Institute noterar Tysklands energiomställning som ett gott föredöme för världen. Särskilt fäster man uppmärksamhet till att den skapar nya jobb. De bedöms uppgå till 800 000 till 2030.

The European uttrycker det ännu rakare. “Take a great product, and start exporting it. The country’s ambitious approach to sustainable energy is ready for international adoption.” Just så! Ett av de länder som sägs observera Tyskland och vara beredda att haka på är - Kina!

Så får man väl tolka Miljöborgarrådet Ankarsjös svar på Attefalls procentresonemang när han går i svaromål i VVS-Forum och hävdar att Stockholms krav sparar 20 GWh energi per år.

Det är också en rejäl rundpall han delar ut när han säger om bostadsministern att “Nu vill han .... vingklippa kommunerna, som tvingas göra hans myndighets jobb” ! Det ligger något i det synssättet för visst känns det att kunskapsunderlaget för både myndigheters och regeringens överväganden är (milt sagt) i oordning.

SOMMAREN ÄR SNART SLUT
Och då fortsätter vi de små betraktelserna i anslutning till förslaget om hur EUs direktiv för effektivisering (Direktivet.pdf) skall implementeras enligt regeringens förslag och jämföra detta med den modell som gjorts av Koalitionen för energieffektivisering.

Här kommer den femte som handlar om artikel 9-11 - Mätning och debitering: Mitt tak är grannens golv

EU-direktivet om effektivisering innehåller många ord om mätning och debitering (artiklarna 9-11) i det vällovliga syftet att skapa incitament till effektivisering. “Att mäta är att veta”, heter det ju och antagandet är att när man vet sin energiförbrukning blir man också sparsam. I en rapport till World Energy Council, gjord av Vasaett, om smarta mätare redovisas sparnivåer i storleksordningen 2-4% som en följd av förbättrad mätning och, inte minst, förbättrad redovisning till användarna.

Det är emellertid viktigt att först notera att kunderna är begränsat mottagliga för argumentet “kronor och ören”. En Holländsk studie visar att man måsta ta stor hänsyn till hur redovisningen utformas om man vill ha respons. Antagandet att kunden är till fullo ekonomisk rationell leder garanterat fel! I dessa tider när Daniel Kahnemans “Tänka snabbt och långsamt” gått upp på topplistorna i bokhandeln är det viktigt att också tillämpa dess lärdomar.

Men kanske ännu viktigare är att tänka på vad det är som mäts. Det är skillnad på el, vatten och värme. Och alldeles särskilt på värme i flerbostadshus. Mitt tak är grannens golv och bakom min vägg finns en annan granne. Värmen till mina radiatorer läcker till dem och omvänt. Frågan är om rättvisan, som den individuella mätningen skulle skapa, avser bara individen eller kollektivet (huset som helhet)? I ett mardrömsscenario kan man ju få för sig att isolera mellan lägenheterna för att upprätthålla den rättvisa fördelningen istället för runt huset.

Tveksamheten vad gäller “kostnadseffektivitet” och konsekvenser av ett utökat krav på individuell mätning av främst värme har framförts, men tydligen med ringa gehör, till regeringen. Det finns också oro att “bransch står mot bransch” uttryckt och att det leder till förfång för helheten.

En genomläsning av direktivtexten ger intrycket att det finns stora möjligheter att välja en implementering som baseras på förnuft. Teknikutvecklingen ger både möjligheter till mera smart mätning som också tar hänsyn både till individuella skillnader och till helhetens förutsättningar. Det bör inte vara mättekniken som är problemet utan ändamålsenligheten i de data som inhämtas.

Vad som möjligen förvånar är att regeringsförslaget i detta avseende är så stelbent och följsam mot direktivet när man i andra förbigått mycket större möjligheter att påverka marknaden (artikel 7 till exempel) till det bättre.

Vi som är tillräckligt gamla minns TV-sketcherna där den Spanienturistande Helge uppmanades att “tänka på p’ocenten” så att hans alkoholintag skulle maximeras. Det är dags att rikta samma uppmaning till landets bostadsminister som tycks ha förklarat krig mot - ja vad? Kommunerna, Miljörörelsen eller vad? För inte är det vare sig bostadskostnaderna eller växthusgaserna. Nyligen skall han ha yttrat följande:

”De enda som tjänar på de tekniska särkraven är mineralullsindustrin. Och man borde undersöka hur mycket koldioxid den industrin släpper ut. Mellan 60–80 procent av koldioxidutsläppen från hus släpps ut i produktionsfasen. Bara 20–40 procent av CO2-utsläppen kommer från driften. Låt oss lägga energin på produktionen och det befintliga beståndet, i stället för att diskutera 5 kWh hit eller dit.”

Det är svårt att se hur han kan nå de siffrorna. I en jämförelse av dels normalhus och dels olika sätt att bygga så kallade passivhus redovisar man att även med passivhus som objekt kommer man som bäst till 50/50 (se tabell 1 nedan). I jämförelse med byggreglerna (BBR) så ligger passivhusen betydligt lägre energimässigt (se figur nedan).

SKL gör en jämförelse mellan olika system för energikrav och visar bland annat att Sverige även med passivhuskrav inte ligger särskilt bra till i internationell jämförelse (se tabell 2 nedan)

Den utredning som bostadsministern lät göra tidigare, och som tycks vara grunden till hans oro, ledde inte i bevis att byggreglerna är ett problem. Utsagan i den baserades på en enkät där de svarade fick ange om de trodde att kraven hade någon inverkan och i så fall hur mycket. Dessutom fanns en beräkning på ett fiktivt hus och om vilket det inte angavs på vilket sätt det skulle vara representativt. Man visar alltså inte kostnaden för boendet utan enbart (möjligen) investeringen!

1. Den första frågan måste vara om de ökade produktionskostnaderna innebär minskade driftkostnader och lägre totalkostnad (Life-cycle). Det antogs av den s.k. “Bygga Bo dialogen” som också hade ambitionen att ökad kvalitet skulle leda till bättre finansiering, lägre försäkringspremier etc. Husens andrahandsvärde borde också vara en faktor att beakta. I Finland (green Building) har man visat att lägre energianvändning ger högre värde. Här kan ministern visa initiativ!

2. Det finns mycket erfarenhet av variationer i byggnaders funktion vad avser energi och miljö men som inte tagits tillvara. Energimyndigheten har ett projekt som heter Lågan (Låg Användning) men som inte tillräckligt analyserats eller kommunicerats. Här skulle ministern kunna ta ett initiativ!

3. Kommunala (och andra) krav är en naturlig del av en marknadsekonomi och markandens lärande innebär att de högre kostander som kan följa med den första produkten i sitt slag snabbt sjunker. Kommunernas krav är funktionella och inte produktspecifika. De är alldeles nödvändiga för att vi skall få fram bättre tillämpningar. Vad ministern skulle kunna göra är att samla några av de mera framgångsrika och låta dem göra en sammanställning av vad som går och vad som kanske är mera problematiskt.

4. mera allmänt så är ett av problemen att vi inte har någon bra återkoppling mellan akademi och marknad på det sätt som fanns i gamla Byggforskningsrådet (BFR). Ministern skulle kunna ta initiativ till att återupprätta den funktionen så att vi får ett bättre underlag för beslut.

Ministerns funderingar om vilken industri som tjänar på kraven är konstig för den kan ju vändas mot honom. Vilken industri tjänar på att kraven hålls låga (och totalkostnaderna för boendet höga)? Det finns procent överallt! Tänk på det!

TABELL 1 (ur Livscykelanalys på passivhus och normalhus m.a.p total CO2-utsläpp)
——————————-

——————————-

TABELL 2 (ur Gemensamma kommunala energikrav vid markförsäljning)

Vi kan vara på väg in i en finanskris som slår alla tidigare med hästlängder. Och som vanligt när den typen av kriser uppstår så ser inte de som leder vart vi är på väg. Vi som blir ledda är oförmögna att röra oss. Vi litar som vanligt på att “marknaden” leder rätt. Ungefär så kan man sammanfatta The Guardians analys av situationen när det gäller värderingen av de företag vars tillgångar består av koldioxidutsläpp.

Men visst har vi blivit varnade!

Förslaget om hur man skall stimuleras till hembränd el har lagts och som bekant blivit ett frågetecken snarare än ett utropstecken. Den som inte har lust att förmörka sin tillvaro genom att plöja 348 sidor utredningstext kan istället kolla Bengts villablogg som sammanfattar och betygssätter.

Det mest påfallande är att man istället för att ge ersättning motsvarande faktisk prestation, det vill säga räkna kilowattimmar och göra upp på marknaden, föreslår skattereduktion som metod. Resultatet kritiseras också i en debattartikel i DN där man dessutom visar på behovet att göra något för “halvstora” anläggningar och tar upp frågan om hur affärsmodellerna för att sälja solel kan utvecklas.

DN-artikeln avslutas med att önska att när förslaget justerats och läggs fram i riksdagen skall utgöra en ”...trovärdig plattform för svensk jobb- och kompetenstillväxt inom grön energi. Styrkan i en sådan plattform finns det gott om empiriska belägg för utomlands – nettodebiteringslagen är Sveriges möjlighet att bli en del av den framgången.” Kan man hoppas att det liggande förslaget är en partiell och övergående solförmörkelse?

SOMMAREN ÄR SNART SLUT
Och då fortsätter vi de små betraktelserna i anslutning till förslaget om hur EUs direktiv för effektivisering (Direktivet.pdf) skall implementeras enligt regeringens förslag och jämföra detta med den modell som gjorts av Koalitionen för energieffektivisering.

Här kommer den fjärde som handlar om artikel 8 - Energibesiktningar och energiledningssystem: The proof of the pudding

Enligt artikel 8 skall medlemsländerna agera för att företag av alla storlekar genomför energibesiktningar/-kartläggningar. Direktivet är däremot vagt vad gäller att åtgärder också skall genomföras. Man tycks anta att företagen är allmänt omedvetna, men så snart det uppenbaras för dem att här finns en ekonomiskt attraktiv potential då hugger de som ilskna kobror.

Det är perspektivet om den ekonomiskt rationelle aktören. Det som spelat oss ett spratt i flera decennier. Det är naturligtvis bra om man får en bättre uppfattning om hur energieffektivisering skall bli synligt på företagens radarskärm och göras attraktivt genom att man förstår dess strategiska betydelse för företagens överlevnad och utveckling.

Men det som avgör om det är en pudding man lagat är om puddingen blir uppäten (the proof of the pudding is the eating)! Det är alltså genomförandet vi måste ha för ögonen. Koalitionen påpekar att besiktningar måste ha karaktären av “Investment grade audits” det vill säga mynna ut i en investeringsplan. Efter det svenska debaclet med byggnadsdeklarationer, som i bästa fall är det man kallar “walk-through audits” eller snarare “drive-by” eftersom man inte ens behöver besöka huset, så borde vi dra slutsatsen att besiktningar skall vara skarpa.

Det ser ut som om regeringens förslag (pkt 9.3 om innehåll) visar medvetenhet om riskerna och behovet av att täppa till luckorna. Gällande standard EN 16247 kanske är tillfyllest men då bör det anges i implementeringen i Sverige. Det är annars bra att vi har en förebild i det Schweiziska förslaget som kom nyligen och som vi kan modellera vidare på.

För snart 200 år sedan noterade Carl Jonas Love Almquist vårt lands särställning:
Vad bjuder oss uppriktigt Afrika?
Vad visa kan Amerika?
Vad Asien? Vad allt Europa?
Jag trotsar öppet alltihopa.
Men Skandinavien – det är alladar!
Blott Sverige svenska krusbär har.

Och det är väl inte fel att vara stolt? Om än så bara över krusbären!
Och det kan inte vara fel att jämföra sig med andra, men hur goda är våra krusbär - i jämförelse. Och hur står sig vår energipolitik i konkurrensen? SNF visar att den svenska varianten börjar slira (se tabell nedan).

De visar också att det finns en del inspiration att hämta redan i Europa och alldeles säkert även i Amerika. Kanske rentav något från Asien. Men det är klart att “blott Sverige svenska regler har”, det kan inte förnekas.

Ni ville bli ett ledande företag i Europa. Ambitionen var rätt och ni var på rätt spår, men något gick tydligen riktigt fel ändå. Var det marknadsliturgin eller bonusdrömmarna som förhäxade?

Ni var ju, genom ert Uppdrag 2000, det ledande företaget i Europa när det gällde att satsa på energieffektivisering. Ni var ett decennium för alla andra - men varför bytte ni inriktning? Från effektivisering och att vara en partner till landets industri till företagsköp och satsningar på kol och gas. Ett strategiskt lappkast av gigantiska proportioner.

Vattenfall (och Sverige) var i flera avseenden föregångare, men det är en position som förlorats vilket Naturskyddsföreningen visar i sin senaste rapport och i en debattartikel i SvD.

Det är förvisso sent men inte för sent. Både Sverige och Vattenfall kan komma igen. I ett uppdrag 2020 till exempel?