I den senaste studien över Europ�ernas syn på olika frågor rapporterad i Eurobarometer får vi ett rungande besked om att medborgarna anser att klimatfrågan brådskar. Det är en stor majoritet (nära 90 %) som anser att frågan inte kan vänta och att EU skall agera. Det enda märkliga är att det inte finns något geografiskt mönster (öst-väst; nord-syd; nya medlemmar- gamla medlemmar). Greklan, Cypern och Sverige ligger i topp medan Estland, Litauen och Polen ligger i botten.

En färsk studie från USA och Storbritannien av hur konsumenter ser på företagens arbete med klimatfrågan visar samtidigt ett djupt misstroende och ett behov av både myndighetsingripande mot skadliga produkter och på oberoende assistans för att verifiera produktegenskaper och kostnader. Man misstror också greppet med kändisar som banerförare och efterfrågar aktivt ledarskap från samhällsinstanser.

Rapporten om konsumenternas attityd visar att många är i position att agera. Men man visar också riskerna om denna kraft inte kan mobiliseras.

Det har varit ett intensivt år och visst är klimatet (!) för energiåtgärder mycket bättre nu. Särskilt Stern-rapporten har varit avgörande för hur samhället tar till sig budskapet om energiomställningen. Men det finns mycket kvar att göra. Risken för “back-lash” är nog inte så stor men behovet av att omsätta ord till handling är så mycket större. Hela effektiviseringsbranschen och stora delar av de branscher som säljer alternativ förnybar energi behöver industrialiseras. Så länge man inte kan köpa sin “energiförbättring” lika enkelt som man köper ett kök på IKEA så har vi en uppgift. Men först skall vi hämta nya krafter inombords!

Så “bloggandet” på den här sidan (http://www.fourfact.se) går ned på lågvarv ett par veckor. Det blir bara ett inlägg per vecka om inte något särsklit intressant inträffar förstås. GLAD SOMMAR!!

Flygets miljöpåverkan är ett hett diskussionsämne. Men på detta område finns faktiskt ett transatlantiskt samarbete för att utveckla flygsektorn till att bli grönare. På båda sidor av Atlanten finns dessutom arbeten med att finna nya bränslen.

Striden ifråga om flyget och miljön tycks inte gå mellan kontinenterna utan mellan olika bolag som t.ex Virgin Air som på olika sätt profilerar sin miljömedvetenhet och Ryanair som gör motsatsen.

Accelererad spridning av (nya) tekniska lösningar är det nya stridsropet när det lämnas förslag till åtgärder mot klimateffekterna. Minister Carlgren har med sina midnattssolssamtal också varit inne på dessa tankar. Nog snackat - dags att agera!

Men det finns anledning att fundera över vilka lösningar man talar om. IEA har visat att det är effektivisering som är det viktigaste området, men man knyter också stora förhoppningar till t.ex. CCS (koldioxidinfångning). I det förra fallet finns tekniken men inte organisationen för spridning. I det senare finns varken eller. EU experimenterar och bedömer att tekniken är tillgänglig först efter 2020. Den accelerarede spridningen är viktig och IEA har studerat ämnet tidigare, men i det kortare tidsperspektivet vi har att bromsa växthuseffekten så får vi inte låta oss förhäxas av teknik som är oprövad. Även om den har starka förespråkare så är det effektiviseringen som är grundplåten.

eller åtminstone slutsatserna finns att ladda ned i en publikation från Naturvårdsverket. I Naturvårdsverkets sammanfattning ingår också en diskussion om den kritik som framförts mot Sternrapporten och som mest handlat om valet av kalkylränta (dvs värderingen av framtida händelser). Vid Sterns framträdande i Stockholm i fredags framfördes denna kritik av Martin Weitzman som i sin granskning närmast tycks vilja sitta på båda stolarna samtidigt (dela slutsatserna men kritisera metoden)!  Inställningen är inte ny. I Weitzmans artikel åberopar han William Cline som i sitt arbete The Economics of Global Warming, 1992 ställde sig tvivlande till klimateffekterna men kom till slutsatsen att kostnaderna för att hindra den var försvarliga som en försäkringsavgift för det fall att han hade fel. Man betalar ju inte en olycksfallsförsäkring för att man skall råka ut för en utan för om det händer.

I sin föreläsning visade Stern på att klimateffekterna inte är ett marknadsmisslyckande (market failure) av det vanliga slaget genom att effekten är:
* Global
* Inträffar (och har verkan) i ett längre tidsperspektiv
* Osäkerheterna (om effekterna och hastigheten) är stora
* Omfattande och oåterkalleliga
och därför kan inte dessa behandlas i en kalkyl som om det gällde att välja mellan två olika alternativ där man senare kan korrigera ett felaktigt val.

Han hänvisade också till den etiska dimension som ligger i att orsakerna finns hos en grupp (I-länderna) och skadorna drabbar en annan (U-länderna). Även detta måste vara med i bedömningen. Till det kan man lägga att skadorna kommer att drabba även I-länderna men i mindre allvarlig grad och senare. Så det finns inget sätt att komma undan.

Men ytterst är det som de andra debattörerna vid presentationen framhöll en moralisk fråga. Christian Azar formulerade det genom att hänvisa till att vi på andra områden inte gör (bör göra) någon särskild kalkyl för att bestämma oss för vad som är rätt att göra.  Han exemplifierade med slaveriets avskaffande eller införande av kvinnlig rösträtt.

En rapport om Norges möjligheter att minska utsläppen av växthusgaser till 2020 sägs ha orsakat statsministerns ilska. Rapporten säger att man kan minska utsläppen nästan 30% under nivån för 1990 men att det kommer att kosta på, upp till motsvarande 75? per ton CO2. Orsaken till ilskan är svår att förstå (och kanske ryktet ljuger). Statsministern har lanserat ett mål på 30% till 2020 och har antytt att det kommer att innebära koldioxidneutralitet genom att utnyttja de s.k. flexibla mekanismerna. Och det verkar ju troligt med de prisnivåer rapporten anger.

Frågan ställdes en gång och bör kanske väckas upp på nytt. Vid senaste summer study för eceee för en vecka sedan kom ämnet om “energy sufficiency” upp i en av panelerna. Och kanske är tiden nu mogen när man hör kommentarerna efter G8-mötet. De är väldigt belevade i sin officiella form, men där emellan säger bl.a. Indien och Kina att de vill ha mer utveckling och inte mindre. Eller med andra ord, varför skall de begränsa sina utsläpp (per capita) när vi OECD-länderna ligger skyhögt över, se bild. Och vari ligger moralen att (även om syftet är gott) köpa ner utsläpp i U-länder med CDM-krediter om man inte gör något själv?

Och sedan kan man fråga sig var man skall sätta in åtgärderna, före-i-efter eller bortom “röret”. Till dem som vill satsa i sista ledet finns några spännande science-fiction uppslag.

Lehman Brothers har get ut en rapport om affärer och klimatförändringar. Rapporten är skriven av John Llewellyn (som också skriver kolumner för eceee) och han gör en nästan identisk observation som Nicholas Stern har gjort, nämligen att de företag som först griper chansen har stora förutsättningar att tjäna bra på sin omställning.

Rapporten är dessutom läsvärd både därför att den är kort och sammanfattande men ännu mer därför att den har små appendix om ett flertal branscher! Nästan en manual för hur man skall lyckas i uthålliga affärer!

Sir Nicholas Stern kommer till Stockholm fredag i denna vecka. Missa inte tillfället. Även om Aula Magna är stor, som namnet säger, så borde tillströmningen vara betydande, men ändå skall man inte ta ut någon trängselavgift. Vi ses väl där?

Redan nu är flyget oattraktivt ur tidssynpunkt om man åker mellan de större städerna. Ur energisynpunkt blir tågen bättre och bättre. Gröna Tåget är ett projket som har målsättningen att resa Stockholm-Göteborg på 2h30m och Stockholm-Malmö på 3h10m. Och med en bråkdel av energianvändningen. Man räknar t.o.m. att marginal-elen för tågtrafiken är 0 (!) men förutsätter då att alla utsläppsrätter för elproduktion används och (underförtått) att tilldelningen av sådana utsläppsrätter är på något vis “rättvis”. Båda antagandena förefaller djärva! Utsläppsrätter delas ju ut också för andra ändamål än elproduktion och industrin är sällan nöjd med sina tilldelningar.
(forts.)

Förhoppningarna på höghastighetståg som slår ut kortdistansflyget finns runt om i Europa och det enda som gör att man tvivlar är väl att de nationella järnvägsföretagen visar så lite intresse att samarbeta över gränserna.

I Frankrike har man i helgen invigt den nya snabblinjen, TGV-Est, som snart skall sträcka sig hela vägen från Paris till Strasbourg och med 320 km/h. Och nyligen satte TGV hastighetsrekord i Europa, med nästan 575 km/h. Det är fortfarande långsammare än flyget men med tåget slipper man ju den omständliga terminalhanteringen så hastighet är inte allt.

Stevenson “The Rocket” som såg dagens ljus för 178 år sedan gjorde som mest 60 km/h och revolutionerade världen. Men när skall vi få ett system som gör det möjligt att resa genom hela Europa utan att byta tåg vid gränserna?

Det är slutsatsen av en artikel i McKinsey Quarterly. Författarna har gjort sina bedömningar med hänsyn till tillgången på odlingsbar mark, på teknikutveckling (till andra generations cellulosabaserad produktion) och med prioritering för matproduktion. Ändå kommer de till slutsatsen att 50% av fordonsbränslet kan ersättas med biobränsle och vara kostnadseffektivt vid ett oljepris på 70 $ per fat.

Det verkar inte som om de gjort övervägandet att metanol på sikt är en ännu bättre lösning och i så fall verkar deras slutsats snarast vara försiktig.

USas största solcellsanläggning skall byggas för en flygbas, 18 MW som skall ge 25% av energin för en bas med 12 000 personer arbetande och boende. Kan man i detta se också ett kvitto på att alternativ tillförsel anses som tillförliitlig i systemet. Flygvapnet bör väl ändå ha ganska höga krav i det avseendet? Även om denna anläggning mest verkar vara en utbildningsplats.

Det vore ju bra om vi hade några jordklot till för att klara vårt omättliga (?) behov (??) av resurser. Till vår lycka (???) finns det de som har ambitonen att öka vår jords förmåga att hantera klimatet. Inte genom att anpassa vår resursanvändning utan genom att anpassa klotet genom s.k. geoengineering och climate control.

I en Jules Verne-inspirerad pamflett kallad nio sätt att kyla ner planeten, varav de flesta handlar om att reflektera strålningen med olika fantasifulla metoder, kan man se vad som står till buds. Frågan är om man med sådana vänner ens behöver några fiender som t.ex. professional deniers?

I morgon samlas G8s toppmöte i Heiligendamm i Tyskland. På dagorningen står klimat- och energifrågor (även om man i skrivande stund inte kan finna det i de generellt hållna föredragninsprogammen). Om ett år skall de under det Japanska ordförandeskapet slutbehandla någon sorts energiprogram som resultat av den process som påbörjades i Gleneagles.

Om Du vill ge dem en knuff i rätt riktning finns en petition att skriva på. Även om Du inte tycker att sådant fungerar så titta på bilden de har på sin site! Ganska träffande!!

En träffande karakteristik av USAs s.k. utspel ges också i Financial Times där man inte är nådig i omdömet av vad man bara upplever som ett spel för ....ja vad egentligen???

I en söndagskolumn i DN finner vi ett nytt sätt att undvika klimatfrågan och särskilt dess konsekvenser. Skribenten har hört att man om några decennier kan få ta emot tiotals millioner klimatflyktingar i Sverige och efter sin första förvåning finner hon den perfekta bortförklaringen. Det är en helvetespredikan eftersom den utsagts av en kyrkans man! Och sedan räknar hon upp (för att lugna ner sig) att sådana hörts förut och inte blivit verklighet. Alltså kommer det inte nu heller!

Nu nämns visserligen betydligt högre siffror, och dessutom av från TV kända och vetenskapligt skolade metrologer, så påståendet är inte taget direkt ur luften. Men sedan kan man fråga sig om sådana flyktingströmmar någonsin kommer att bli synliga på våra breddgrader. Räknestycket som hon hörde utgår från tanken om solidaritet med dem som drabbas i andra länder av vår slösaktiga livvstil. En sådan solidaritet kan de nog inte räkna med. Så för att travestera hennes egna ord i kolumnen. Vi kommer nog att se till att de som berörs inte kommer att dö bredvid oss utan långt härifrån. Då slipper vi se eländet och ta ansvar.

Ett Koreanskt företag, Vectus, håller på att testa en transportlösning med förarlöst, automatiserat fordon på monorail i Uppsala. Det låter ju spännande och kanske energisparande.

Men så ser man den skrämmande likheten med Aramis - nästan identiskt i utseende och koncept! Men förhoppningsvis har Vectus lärt något avv denna ganska omfattande flopp från Frankrike. Kanske var Fransmännen bara för tidigt ute?  Men sedan försökte man ett system (SK) på Charle de Gaulle flygplats i Paris under några år kring sekelskiftet 2000. Det är numera helt bortmonterat!

Bruno Latours bok om Aramis (som nämns ovan) är värd att studera. Teknik fordrar inte bara ingenjörskunskap!