Vad har vi energisystemet till - egentligen? Energiföretaget ser det som sin affär att leverera energi till sina kunder. Kunderna har dock inget behov av energi förrän man låtit en installation omvandla energi till “NYTTA” (se bild nedan). Och denna nytta är det egentliga syftet. Tyvärr har vi fått en systemgräns som gör att vi inte optimerar systemet så att vi får maximal nytta (hos användaren) med minimal insats (hos energiföretaget).

Av denna anledning har EU i sitt senaste direktivförslag lanserat id�n om “Energinyttoansvar” (Energy obligation scheme) så att energiföretagen i sitt arbete skulle få ett ansvar och ett intresse av att inte bara investera i förbättrad tillförsel utan också i effektivare användning. Kort sagt att investera där kostnaden är lägst. En metod som tillämpar traditionella ekonomiska metoder men som inte gör halt för traditionella systemgränser.

Sådana gränser är ju i allt väsentligt en följd av teknikens möjligheter vid en viss tidpunkt. Teknikutvecklingen med ICT, smarta nät, småskalig energiomvandling i solceller mm kommer ju att radikalt ändra förutsättningarna för systemets funktion. (Edison lär ju ha haft som affärsid� att sälja ljus från glödlampan men hans medarbetare övertygade honom om att det var lättare att mäta energin. Hade han framhärdat så hade han nog uppfunnit lågenergilampan direkt.)

PS Sedan blir ju inte det hela bättre av att Boverket i sina regler snittat ut ett mellanparti av systemet och fokuserar på tillförd energi enbart!

Amerikaner är fenomenala på förkortningar och ibland kan det bli direkt plågsamt att försöka dechiffrera vad alla akronymerna står för. Däremot är innehållet klart intressant. Kolla själv:
* EERS, Energy Efficiency Resource Standards (Energinyttoansvar eller vita certifikat).
* PBC, Public Benefit Charges som bygger upp fonder för effektivisering.
* TI, Tax Incentives för att locka fram medverkan i effektiviseringsarbetet (jfr Sveriges PFE-system)

Både EERS och PBC har funnits på den Europeiska agendan men verkar ha torpederats av ivriga (men oinformerade) motståndare.

Mark Cooper som är en i USA välkänd “customer advocate” hävdar att fördelarna med effektivisering inte bara har de ekonomiska, som han uppskattar vara c:a 3 gånger bättre än bästa tillförselalternativ, utan har andra fördelar som gör relationen av storleksordningen 13:1. Framförallt väger han in risker och osäkerheter av olika slag, inklusive de genuina osäkerheter som man ibland kallar “The Black Swan” och för vilka bara robusthet är till hjälp. Effektivisering skapar robusthet med automatik!

Så här sammanfattar han:

Traditionally, in resource acquisition proceedings utilities are required to do what a prudent person would. Using the best decision making tools applied to the best available data with the full range of options and possibilities considered, they should choose the least cost resources to provide reliable electricity. In the current environment these core principles should be reaffirmed, but a prudent, integrated, least cost resource plan must
 be hedged against risk,
 maximize options to reduce uncertainty,
 be flexible with respect to outcomes that are, at best, vague and
 be insulated against ignorance of the unknown.

Och kanske ännu mer så i framtiden. I USA där man i många delstater har system för att energiföretagen skall medverka till att sprida energieffektiv teknik räknar många med tillväxten ligger i ökad effektivisering och i att kunderna själv genererar energi (distributed generation) och levererar till nätet. APS i Arizona bedömer att för nästa decennium kommer 2/3 från kunderna. Det ökar företagets diversifiering vilket minskar deras risk och för kunderna minskar priset i förhållande till vad som skulle skett om man behövt bygga nya kraftanläggningar. Vilket man förklarar i en video.

Man har också i Arizona gjort en djupstudie av kundernas uppfattning och värdering av olika tekniska insatser och funnit att effektivisering värderas högst vad gäller miljö och kostnadseffektivitet (se bild nedan). Det är värt att notera att Arizona inte tillhör USAs mest progressiva stater men att energieffektivisering både av politikerna och företagen värderas högt. Man har som mål att minska energianvändningen med 22% till 2020 genom att göra användningen effektivare d.v.s. att ge minst samma nytta (ljus, kraft och värme) med mindre energi. Något för energimyndigheten att observera när man funderar över energiföretagens roll och möjligheten att använda vita certifikat?

EU-kommissionen har funderat över hur Europa och omvärlden både när och fjärran samverkar för ökad energitrygghet. Dokumentet avspeglar möjligen något (se bild) av den “Arabiska våren” men kan nog behöva omprövas flera gånger efterhand som den mognar till sommar. Man har ju redan när man aviserade att Europa skulle tala med en röst i energifrågor förutskickat ett möjligt samarbete med Nordafrika om förnybar energi.

En annan bild i dokumentet understryker viljan av att fördjupa samarbetet i grannskapet och att Vitrysslands ledare förr eller senare förväntas ersatt? Samt att gasledningen Nabucco står högre på önskelistan än South Stream!

Det behövs för att öka graden av återvinning och minska användningen av begränsade resurser och det kommer bl.a. att synas i Eco-design arbetet. Man har skapat en web-sida för att kunna följa upp hur arbetet framskrider och det finns en färdplan framtagen.

Som i allt annat EU-arbete som uppstår snabbt en polarisering efter de vanliga skiljelinjerna. Det kommer nog att hänga mycket på kommissionären och på EU-parlamentet om inte initiativet skall gröpas ur i de vanliga förhandlingarna.

Det kan kännas deppigt men nödvändigt att fundera över varför klimatfrågan inte längre förmår väcka vare sig debatt, handlingsvilja eller politiska initiativ. I en kolumn i Financial Times säger Simon Kuper att det i hög grad beror på att det mest beror på de finansiella och ekonomiska kriserna. Han citerar Roger Pielke Jr:” When policies focused on economic growth confront policies focused on emissions reductions, it is economic growth that will win out every time”.

Det må så vara men eftersom en del av krisbekämpningen rimligen kunde vara att gynna förändringar som innebär lägre utsläpp och ge mer jobb så förefaller det som om vi inte tillräckligt väl lyckats torgföra detta samband. Kan det i sin tur bero på att någon viskar tröstens ord i våra politikers öron och att de känner sig så lugna att de tror att allt är under kontroll?

Det pågår en relativt intensiv kampanj på sina håll för att utvinna och nyttja skiffergas. EU-parlamentet har låtit göra en studie (som är mycket instruktiv och lärorik) som kommer till slutsatsen att skiffergas är en ovanligt dålig id�. Konklusionen talar bäst för sig själv:

Conclusions
At a time when sustainability is key to future operations it can be questioned whether the injection of toxic chemicals in the underground should be allowed, or whether it should be banned as such a practice would restrict or exclude any later use of the contaminated layer (e.g. for geothermal purposes) and as long-term effects are not investigated. In an active shale gas extraction area, about 0.1-0.5 litres of chemicals are injected per square metre.

This holds even more as the potential shale gas plays are too small to have a substantial impact on the European gas supply situation.

The present privileges of oil and gas exploration and extraction should be reassessed in view of the fact that the environmental risks and burdens are not compensated for by a corresponding potential benefit as the specific gas production is very low.

De flesta (nåja det finns undantag) tycks numera mena att tillväxt behöver ha ett innehåll, en riktning, en mening och att större inte nödvändigtvis är detsamma som bättre. Det mest remarkabla exemplet på omfattande tillväxt är väl Kina där en del av innehållet förhoppningsvis består i ökad välfärd för en fattig befolkning. Men det innebär ändå ett väldigt och ibland förödande tryck på naturresurserna.

Det är därför intressant att inflytelserika krafter i Kina arbetar med att bedöma BNPs “kvalitet”. Ekonomen Niu Wenyuan har gjort ett försök tidigare men fick ge sig efter kritik från provinserna där många tjänar sina sporrar (och förmodligen en liten hacka också) på att kunna rapportera höga tillväxtsiffror. Hans nya system bygger på fem kriterier: “local economic growth, social development, environmental quality, people’s living standards and government management”  och har givits publicitet även i Kinesiska media.

Den andra storheten när det gäller kraftig tillväxt är Indien som har deklarerat intentioner att göra en “Natural Wealth Account” och att använda sig av en metod att bedöma just inverkan på naturresurserna kallad TEEB (The Economics of Ecosystems and Biodiversity).

Det kanske snart är dags för oss att revidera vår egen definition av “Utvecklingsland”. 

En radikal omställning av energisystemet är teknikst möjlig. Viljan finns på flera håll om än inte tillräckligt. Men pengarna - finansieringen? Är det som ordspråket säger att: “När det regnar manna från himlen så har den fattige ingen sked”?

European Climate Foundation, ECF, som har gjort en av de färdplaner, som visar de tekniska och praktiska möjligheterna, har nu också tittat på det här med finansieringen och då är det inte lika ljust. Visserligen säger de att det finns en marknad (för gröna obligationer med vaniljsmak) men den är inte utvecklad därför att finanssektorn inte identifierar möjligheterna och inte förstår området.

De menar att politikerna bör uppmärksamma problemet och inte bara anta att marknaden fungerar. De menar också att energiföretagen är den viktigaste parten för att vidta åtgärderna men att de är låsta i gamla mönster inte bara vad gäller anläggningsstrukturen utan också tänkandet.

Allting har ett pris sägs det (cyniskt), men frågan är om det gäller omvänt också d.v.s. att priset har allting? “Sätt bara pris på koldioxiden så kommer marknaden att leverera de bästa och mest kostnadseffektiva lösningarna”. Innovationerna kommer med automatik. Ungefär så lyder det vanliga mantrat om hur en ostörd marknad levererar den nya gröna framtiden.

Priset är viktigt men inte tillräckligt säger OECD i en ny rapport om hur man skall skapa förutsättningar för innovationer. Andra åtgärder handlar om stöd till forskning och utveckling, identifiera viktiga teknologier och företag, åtgärder för att öka markandsvolymen (deployment och diffusion), köpbeteende, märkning mm. Kritikerna kommer säkert att svara som de brukar med att “staten skall inte utse vinnarna (pick the winners)”. Men OECD verkar övertygande också vad avser möjligheten att skapa och utnyttja innovationsmiljöer utan att vara diskriminerande. Det har IEA också visat i en skrift för några år sedan (CreatingMarkets.pdf).

McKinsey skrev också om hur marknadskrafterna lämnade enbart åt sig själv inte kommer att kunna klara energiomställningen, “The opportunities for improvement are huge, but market forces alone won’t realize them”, skrev man. Och tidigare i veckan har här visats vilken magnitud arbetsuppgiften har. Priset kan bli högt om vi inte klarar denna.

Jane Austens roman från 1800-talet hette inte förnuft eller känsla. Konjunktionen var OCH, även om systrarna i boken representerar de olika sidorna. Men det borde vara kombinationen som vägleder oss genom livet. Förnuft utan känsla, och vice versa, verkar obehagligt.

DN reflekterar i sin huvudledare över årets kärnkraftsolyckor och kommer fram till att: “....regeringspartiernas kärnkraftskompromiss .... förvandlade kärnkraften från en för-eller-mot-fråga till en fråga om att uppfylla ekonomiska och säkerhetsmässiga krav.” Det går inte att komma ifrån känslan ( ) att man försöker skapa en bild av att ekonomi och säkerhetsmässiga krav är absoluta och oomtvisteliga. Att absolut rationalitet och transparens är möjliga. Att förnuftet kan råda ensamt.

Efterbörden av Fukushimaolyckan talar ett annat språk. Man trevar helt i blindo vad gäller konsekvenser och lösningar i Fukushima idag enligt Mainichi Daily News. Det man gjort är att man lagt ett första förband men vet inte vad man skall göra sedan. Är nedkylningen tillräcklig eller skapar den nya problem? Vad skall man göra för att hantera kontaminerade delar och för att återvinna resterna av bränslet? Inget vet - förnuftet har ännu inget svar.

En ingående artikel i The Independent beskriver hur Japanska myndigheter och ägaren TEPCO varit ovarsamma med sanningen om olyckans förlopp och konsekvenser. Det fanns säkert säkerhetsmässiga krav som var uppfyllda, men var de tillräckliga och adekvata, och var uppfyllandet av dem korrekt? 

I vårt århundrade vill vi gärna framstå som kliniskt rationella och förnuftiga, men man var kanske klarsynt och insiktsfull på Jane Austens tid?

Energysavvy har gjort en snygg illustration (se nedan) om vad man kan få för pengarna i USA om man satsar på effektivisering istället för kärnkraft. En massa jobb bland annat.

Treehugger har också satt detta i perspektiv av det politiska landskapet sådant det ser ut i USA just nu. När det gäller kärnkraft är skillnaden mellan partierna obetydlig men när det gäller fossila bränslen skiljer det till republikanernas nackdel.

Och det som gäller i USA gäller även här i Sverige. Effektivisering ger mer för pengarna, men ändå tvingas vi konstatera att denna resurs ligger för fäfot i stor utsträckning. I tisdagens ledare i DN drar man på nytt en lans för kärnkraften och påstår att: “Är kärnkraften dyrare än alternativen blir det inga nyinvesteringar”. Men så rationellt är inte beslutsfattandet vare sig när det gäller alternativet effektivisering eller alternativet tillförsel.

Vi måsta kola av snabbare! Ja i betydelsen att ta bort kol ur energisystemet (decarbonisation=avkolning) alltså - inget annat. Men för detta behövs en bättre id� än den vi har idag. Om vi nu ens har någon id�.

Professor Clas-Otto Wene visar i en studie, Energy Technology Learning - Key to Transform into a Low - Carbon Society, att det finns en stadig underliggande trend (autonomous decarbonisation rate, ADR) i samhället som innebär att kolintensiteten, kg kol/USD, som innebär en förbättring på 20% för varje fördubbling av ackumulerad BNP, se bild nedan. Världen har alltså som helhet en lärhastighet (learning rate) på 20%. Problemet är att även om denna lärhastighet är “naturlig” så är det inte tillräckligt.

I studien har Clas-Otto Wene också lagt in tre scenarier från IEA där det strängaste har som utgångspunkt att koncentrationen av koldioxid skall begränsas till 450 ppm, men för det fordras att lärhastigheten (LR) ökar till 67%! Han visar att LR upp till 40% har förekommit men för både för att nå denna nivå och högre fordras mera medveten insats inom energipolitiken för att få in lågkols-teknik både vad gäller energianvändning och energitillförsel.

Men det är möjligt. De totala kolutsläppen kan beskrivas med ASIF-modellen (se Naturvårdsverkets studie, RAPPORT 5543 Strategiska val i energisektorn, sidan 11) där A=Aktivitet, S=Struktur, I=Intensitet och F=Bränsle (fuel). Tillämpad för bostadssektorn kan man illustrera det så här:
* Aktiviteten, antal lägenheter beror på befolkningsmängd och hushållsstorlek
* Strukturen, lägenheternas storlek (m2 per lgh)
* Intensiteten, ofta benämnd effektiviteten (kWh per m2)
* Bränslets kolinnehåll

I den uppställningen kan man i huvudsak påverka Struktur och Intensitet så att slöseriet minskar och Bränslet så att man går över till förnybar energi. Så det är inte omöjligt, men det fordrar en id� och en vilja. Vi ser inte mycket av någondera idag tyvärr.

Den tysk-ryska gasledningen i Östersjön har varit en källa till irritation på flera håll. Dels därför att de bilaterala avtalen gör det svårare att greppa Europas energisäkerhet och dels därför att man genom att lägga ledningen utanför de etablerade transitvägarna berövade transitländerna de intäkter de kunnat få genom det mödosamt framförhandlade “Energy Charter”. En riktig uppvisning i hur Ryssland lyckats splittra och härska.

Nu vill EU få bättre kontroll genom att “tala med en röst” i försörjningsfrågor. Det är bra men man borde också koppla in hjärnan innan man talar. Mycket av den gasimport som länderna har går ju direkt till slöseri i båda byggnader och kraftanläggningar med låg verkningsgrad. Vilket några bedömare påpekat.

En intressant punkt i förslaget är att man vill agera gemensamt för förnybar energi i södra Medelhavsområdet. Det är väl detsamma som norra Afrika? Spännande att se om det är mer än bara ord bakom denna formulering.

Det har uppstått en intressant polemik på DNs debattsida vad gäller tillväxten, energin och de pågående ekonomiska kriserna. Anders Wijkman pekar på samhällets tillväxtfixering och energins betydelse i sammanhanget. Innehållet retar Martin Ådahl som gärna vill ha en klimatomställning men inte ser något problem med tillväxten. Men är det inte ett av de stora problemen att vi låst fast oss i att ökad konsumtion är meningen med livet och att vi har ett tillväxtmått (BNP) som mäter både ont och gott som positivt? Måste inte också tillväxt ha ett innehåll för att ha ett värde?

?Människa eller konsument?? - det var rubriken på en bok om ekonomisk utveckling från 60-talets slut, skriven av nationalekonomen sedermera professorn Lars Söderström. Boken avslutas med en plädering för resurshushållning: “Reparatören och konstruktören måste byta plats på den ekonomiska rangskalan?.

Tillväxtekonomins fundament problematiseras av Ted Trainer i Real-World Economics Review på ett sätt som är isande i sina iakttagelser att teknikförbättringar vare sig det gäller effektivitet eller förnybarhet är tillräckligt. Han levererar inget färdigtuggat svar men antyder vad han kallar en “subsistence economy” (överlevnadsekonomi). I en sådan bör reparatören ha en stark roll! Och nog måste vi ta oss en funderare på vilken tillväxt vi vill ha?

Frapperande ofta efterlyses att man i internationellt samarbete skall ta fram “best practice”, d.v.s. erfarenheter där någon funnit det magiska trollspöt för att ändra på energisystemet i något avseende. Och när man gjort sina sammanställningar visar det sig att ingen är intresserad av att nyttja den kunskapen. Åtminstone inte så att man är beredd att ändra sitt eget tillvägagångssätt på något avgörande sätt. Man kanske resonerar som Energimyndigheten när man avvisar vita certifikat bl.a. med hänvisning till att de länder som använder sådana har en “annan politisk kontext”. Antagligen bottnar önskemålen om att söka “best practice” snarare i en önskan att få komma med och komma högt på en topplista.

Men om man skulle vilja finna lite inspiration i vad som händer på andra håll skulle man kunna ögna igenom EURIMAs lista över åtgärder som syftar till att förbättra effektiviteten i byggnader. Man hittar bland dem några varianter på hur skattebefrielse kan nyttjas. Inte olikt det svenska PFE-programmet. På det sättet använder man aktivt den mänskliga olusten inför förluster (se bild nedan) och förstärker incitamentet för åtgärder. Minskad skatt upplevs som en minskad förlust och har därmed högre subjektivt värde än vad beloppet egentligen motsvarar i plånboken.

Man måste göra det också. Regeringen har ju nyligen presenterat en effektiviseringsplan för EU men som inte innehåller någon handling utan bara är en förhoppningsfull räkneövning. Man säger “effektivisering” men man gör det inte.

Man blir därför gladare av att se en rapport från samhällsbyggnadssektorns energieffektiviseringsprojekt som visar på att det går MEN fordrar arbete också. Man har femton förslag till åtgärder, som verkar väl övervägda. Något att göra själv och något som staten kan bidra med:

Förslagen till åtgärder inom samhällsbyggnadssektorn är att:
1. Lägga mer fokus på effektivisering i driftskedet, dvs. att först genomföra de
åtgärder som har mycket kort återbetalningstid
2. Öka energikompetensen i hela samhällsbyggnadssektorn genom olika
utbildningsinsatser
3. Fastighetsägare bör använda den s.k. totalprojektmetoden för att beräkna
lönsamhet i effektiviseringsprojekt
4. Använda teknikupphandling för att ta fram nya koncept för hållbar renovering
5. Öka den finansiella sektorns kunskap om energieffektiva byggnader
6. Förbättra erfarenhetsåterföringen mellan projekt och mellan aktörer
7. Utbilda beställarna och de boende så att de efterfrågar energieffektiva bostäder.
Förslagen till statliga åtgärder är att:
8. Skapa ekonomiska incitament genom att koppla fastighetsavgiften till
energianvändningen så att en energieffektiv byggnad får en lägre avgift
9. Öka avsättningarna för underhåll genom lagkrav, skatteavdrag och ändrade
hyressättningsregler
10. Återinrätta ett statligt byggforskningsprogram
11. Slå fast en hierarki för byggnadsrelaterade politiska mål för att minska
osäkerheten kring tillämpningen av byggreglerna
12. Förbättra energistatistiken, energideklarationerna och uppföljningen av
energikraven
13. Införa krav på individuell energimätning där det är kostnadseffektivt samt ta bort
eller kraftigt begränsa andelen fasta avgifter på energi
14. Uppmuntra samordning av kommunala energikrav för att minska de
merkostnader som olika energikrav resulterar i
15. Låta energikostnaderna spegla energieffektiviseringsmålens vikt

Dessa krav ligger väl i harmoni med de åtta punkter som SNF, FSE och EEF framförde tidigare i år. Inte minst vad gäller energideklarationerna. Mera överraskande är punkten 10 om att återinrätta byggforskningsprogrammet. Men det har hävdats på denna sida tidigare!

Den Europeiska solcellsindustrin hävdar i en ny studie att milliontals kunder i Europa kan ha tillgång till el från solceller till konkurrenskraftiga kostander före 2011 (se bild nedan). Och det gäller alla sektorer (hushåll, lokaler och industri) med anläggningsstorlekar från 3 kW till 500 kW.

Man noterar i konsekvens med beräkningarna att det uppstår tillfällen för traditionella energiföretag att ta in solcellsgenerad el i sitt sortiment och att man så att säga hälsar även dem välkomna i kretsen av intressenter. Dessutom påpekar man att marknadsintroduktionen görs (och gjorts) lättare med stödet från inmatningstariffer vilket succesivt kan avvecklas när solcellsanläggningarna blir billigare. Lärkurvan fungerar!

Den 14 september anordnas ett evenemang som under ett dygn skall förmedla 24 berättelser om klimatpåverkan från jordens alla hörn (AUCKLAND, BEIJING, BOULDER, CANBERRA, CAPE VERDE, DUBAI, DURBAN, FRENCH POLYNESIA, HAWAII, HUSAVIK, ILULISSAT, ISLAMABAD, ISTANBUL, JAKARTA, KOTZEBUE, LONDON, MEXICO CITY, NEW DELHI, NEW YORK, RIO DE JANEIRO, SEOUL, SOLOMON ISLANDS, TONGA, VICTORIA). Det bör kunna bli en berättelse som väger tungt om klimateffekter som innehåller både torka, regn, stormar och översvämningar.

Mot detta kan man ställa Texasguvernören Rick Perry som i ljuset av en lång torrperiod i april i år utfärdade en proklamation att alla Texasbor oberoende av religion skulle samlas i tre dagar för att be högre makter om regn! Ingen ny id� precis men en variant eftersom regndans tidigare lär ha förekommit i den delen av världen. Något oroande dock eftersom Perry åtminstone just nu är Republikanernas favorit inför nästa års presidentval. Perry är både “klimatskeptiker” och tvivlar på evolutionsläran. Han var dessutom tidigare Demokrat och kamperade ihop med Al Gore som tagit initiativ till evenemanget den 14 september.

En inte helt ny men ändå revolutionerande sanning. Inte minst i energipolitiken där större delen av de incitament som utformats görs under antagandet att alla människor gör enkla kostnads-/nytto-kalkyler och reagerar enbart på dessa. Inte sällan hör vi uttrycket att “det är plånboken som styr”. Ja det kanske den gör men det finns olika fack i plånboken. I några har vi vinsterna och i andra skuldsedlarna och vi ser olika på dem.

Professorn i företagsekonomi vid Handelshögskolan, Richard Wahlund, tar upp frågan (som är en av hörnstenarna inom beteendeekonomin) i en föreläsning som spelats in av UR. Värd att se!

När det gäller energifrågor är de konsekventa. Nu senast hävdar de att frågan om den ineffektiva glödlampans försvinnande från marknaden är ett beslut som fattats i lönndom och är odemokratiskt. De anar att ekodesigndirektivet kommer att innebära flera odemokratiska beslut. Ty menar de vi har ett tjänstemannastyre där för- och nackdelar inte prövats till fullo. Vilket möjligen säger mera om vilket vakuum de själv befinner sig i eftersom det är få frågor som stötts och blötts som frågan om lamporna.

Men det är inte första gången de känner att medborgaren hotas av effektivare energianvändning. För några år sedan ansåg de att energideklarationer var förmynderi och ledde till att deklaranterna snokade i folks hem.

Effektivare energianvändning hotar alltså både demokratin och den personliga integriteten. De brukar vara mera förstående till utbyggnaden av kärnkraft vilket bör ske på det sätt och i den takt marknaden vill och utan onödigt politiskt inflytande.

Men det är kanske ännu lite kusligare än det ser ut! Kan DN ha låtit sig inspireras av den nya Teapartydrottningen i USA, Michelle Bachmann och hennes Light Bulb Freedom of Choice Act?