Fingrar på gaskranen så som de gjort det senaste decenniet för att markera sin betydelse för de olika länder i deras gamla intresseområde som skulle vilja lossa lite på greppet. Det är inget konstigt eller nytt. “En stat har inga vänner - bara intressen” heter det ju. Idag Ukraina, i går Moldavien i förrgår Georgien. Och i morgon?

Det konstiga är att vi fortfarande inte har fattat att detta händer igen och igen och igen. Det finns ju faktiskt lösningar, inte snabba men man måste börja någon gång. Energieffektivisering är en och diversifiering är en annan. Diversifiering både vad gäller leverantör(-sland) och bränsle.

Ukrainas energibalans innehåller till c:a en tredjedel gas varav dock inte allt kommer från Ryssland. De har gått med i EUs Energy Community och redovisar där ett blygsamt, men i alla fall, sparbeting.

EUs gasförsörjningsalternativ kallat “Nabucco” havererade för några månader sedan när man beslöt att sälja till andra länder än dem som hade intresse av att dra fram en gasledning där Ukraina, eller åtminstone Moldavien, kunde kommit att beröras.

Energieffektivisering och diversifiering skulle starkt kunna bidra till att minska riskerna för konflikter, men varför händer det så lite? Vissa länder har bara ett ord att ta till när man pratar energi och det är “kostnadseffektivt”. Ett ord som saknar varje form av strategisk innebörd och framtidsperspektiv.

Om nu EU verkligen vill se till att Ukraina kan gå sin egen väg så är ett kraftfullt stöd på energihushållningsområdet angeläget.

Under kalla krigets dagar fanns det något man kallade Kremlologi och som innebar att man fick tolka skiftningar i vad som sades, och av vem, i Kreml i gamla Sovjetunionen. När nu delar av regeringen gör ett utspel om målsättningen för EUs klimatmål får man plocka fram dessa gamla talanger. För man undrar om det står något mellan raderna som inte sägs rakt ut.

Det sägs att man vill öka kravet på utsläppsminskning från 40 till 50% 2030 och att det skall kunna ske också genom att tillgodoräkna sig minskningar i andra länder. Man vill motverka “klimatnationalism” och man vill medverka till teknikspridning. Beträffande förnybar energi skall man vara kostnadseffektiv och man “...välkomnar också att EU-kommissionen kommer återkomma när det gäller eventuella nya målsättningar för energieffektivisering”. (Min understrykning)

Det väsentliga är att säkerställa att det övergripande utsläppsmålet uppnås och det kan man göra genom att lägga fast mål också för förnybar energi och effektivisering. Då har man anvisat vägar för hur man skall komma fram. Är det vad som antyds mellan raderna? Att bjuda över varandra i procentsatser utan att ange hur de skall uppnås är inte mycket värt om det nu inte är så att det finns något i en bisats som undsluppit oss.

European Alliance to Save Energy skriver om komplexet av målformuleringar:

under the misguided banner of protecting European competitiveness, the European Commission has announced a new climate and energy package for 2030 which will include a non binding (at Member State level) renewable energy target and will not include a target for energy efficiency. This effectively locks the EU economies into a business as usual trajectory. 

Skall man sedan medverka till teknikspridning så är det inte kostnadseffektiv (på kort sikt) som är nyckelordet utan det gäller att starta processer som leder kostnadseffektivitet för ny teknik, genom till exempel teknikupphandlingar, kapacitetsmarknader och inmatningstariffer. Det gör man bäst genom att se till att få en hemmamarknad om man vill övertyga andra om den nya teknikens förträfflighet. Charity (and climate action) begins at home!

I Storbritannien har man ett system för energieffektivisering som tar fasta på att kunden behöver handfast hjälp att klara av att sätta samman ett paket av åtgärder som inkluderar installation och finansiering. Det kallas Green Deal och innebär att flera olika parter måste samverka på ett sådant sätt att kunden får en trygg och säker leverans, se bild nedan, eller se deras egen illustration.

* I steg 2 0ch 3 får man professionell assistans från certifierade företag att sätta samman ett paket. Detta måste uppfylla den “gyllene regeln” att vara kostandseffektivt varmed man avser att det skall kunna återbetalas inom 25 år.
* Steg 4 och 5 innebär installation utfört av certifierade företag
* I steg 6 och 7 noteras utförandet mellan leverantören av åtgärderna och energileverantören så att kunden i steg 8 kan börja betala paketet i avbetalningar via energiräkningen och i steg 9 och 10 får utföraren betalt.

Denna metod finns utvecklad för flera olika kategorier av kunder både i byggnadssektorn och för industrier. Det finns en del kritik mot hur det fungerar vilket mest hänger samman med att man hoppats att finansieringsvillkoren skulle kunna göras förmånligare av kreditgivande banker, men att dessa tycks föredra spekulationer framför säkra investeringar.

Sverige var faktiskt tidigt ute med en idé och ett projekt på samma tema utfört vid Uppsala Energi. Om nu Britterna haft svårt att få ihop det så kanske det är dags att vi återtar initiativet?

Om tre månader skall EUs direktiv för effektivare energianvändning vara implementerat. Direktivets syfte är att hjälpa länderna att gottgöra sig de lönsamma effektiviseringsåtgärder som finns men som inte exploateras av sig själv.

Direktivet är uppbyggt kring ett antal hörnstenar:
* Renoveringen av befintliga byggnader behöver ske snabbare och vara mera genomgripande (artikel 4). Då skall offentliga sektorns byggnader vara en förebild och “vägröjare” för marknaden (artikel 5).
* På samma sätt skall offentliga sektorns inköp vara föredömen och inriktas på energieffektivitet (artikel 6)
* Affärsmodellerna behöver ändras så att man inriktar sig på energins nytta istället för bara kilowattimmarna (artikel 7). På svenska döptes detta energinyttoansvar, som också avser energiföretagen, av någon outgrundlig anledning till “kvotplikt”. Detta skulle kunna försvaras om man ställde kvotplikten för användning mot kvotplikten för förnybar energi som redan finns. Då skulle man upptäcka att effektivare energianvändning är ett billigare sätt och bör prioriteras.
* Införande av energibesiktningar och energiledningssystem i industrin och se till att de åtgärder som besiktningarna visar på också skall genomföras (artikel 8).
* System för mätning och faktureringsinformation (artikel 9-11) i förhoppningen att kunderna låter sig styras väsentligen av ekonomiska incitament.
* Ökad energirådgivning och “användarmakt” (artikel 12).
* Till detta kan läggas ökad satsning på energitjänster (artikel 18) och möjligheten att skapa nationella effektiviseringsfonder för finansiering och tekniskt stöd (artikel 20).

Vad skall det bli av allt detta i Sverige? Vem vet? Häromdagen kom ett lite (trött) paket från regeringen där man talar om kartläggningar, men inte om åtgärderna och genomförandet, samt om mätningen som man på goda grunder avfärdar när det gäller värmemätning för debitering.

Vad övrigt är, är tystnad. (Hamlet akt 5 scen 2)

Det dimper ner mycket i mailboxen som man inte direkt väntat på men som kan vara intressant ändå. Till exempel en studie från The Economist “Intelligence Unit” och som handlar om Indonesiens energiframtid. Och det är ju viktigt att se hur de snabbväxande ekonomierna skall klara både att försörja en stor, delvis underpriviligierad, befolkning med energi och klara klimat- och miljöfrågor.

IEA har ju tagit i dessa frågor både i sin World Energy Outlook 2012 och i fjolårets Energy Efficiency Market Report där man visade på stora effektiviseringsmöjligheter, se bild nedan.

Men ordet energieffektivisering vare sig nämns eller berörs i The Economists rapport. Ordet klimat nämns tre gånger (a) Regulatory Climate, (b) Investment Climate och (c) där man noterar att det finns två planer för utbyggnad av förnybar energi för att klara klimatet. Men inte om att det finns billigare åtgärder som t.ex. IEA visat.

Det är ju inte alldeles ovanligt att det som IEA kallar “det första bränslet” glöms bort - och i synnerhet verkar det vara vanligt bland ekonomer.

Det finns en gryende insikt hos kraftföretagen om att kunden inte (enbart) är en belastning. Det kan man notera i en artikel i Veckans Affärer om hur kraftföretagen “har gjort allting fel”. På samma tema funderar Citibank på om “energiföretagen är dinosaurer som väntar på döden”:

Today’s electric power utilities could lose half their addressable market to energy efficiency, solar and storage, and other distributed generation

Amory Lovins tycker dock inte att man behöver sörja över förlusten av företag som inte vill hänga med i utvecklingen. Istället skall man heja på dem som vill vara pionjärer i utvecklingen mot förnybar energi och effektivisering.

Nu skall det erkännas att sjukdomsinsikten finns och Eurelectric har i en rapport både noterat utvecklingen och skissat på hur företagen kan hantera den. Inte genom att motarbeta utan genom att anpassa sig och delta på den nya marknaden - även om ryggmärgsreflexen till motarbete ännu är stark hos några. Men när marknadens dom börjar likna en galge så ökar insikten.

I all synnerhet när de kräver ett tydligt mål för energieffektivisering i klimatpaketet för 2030. Det är Energy Cities som i ett brev till Herman van Rompuy skriver om det paket som kommissionen föreslagit att:

...it lacks the necessary ambition to meet Europe’s climate and energy commitments for 2050 [and] fails to seize the opportunity to shift to a new energy paradigm based on dentralised low-carbon production and lower energy use

Deras påpekande att städerna som aktörer har en stor potential understryks av den rapport som gjorts av C40 som är en sammanslutning av de 40+ största städerna i världen. Deras rapport har en omfattande registrering av vad man gör och kan göra, se bild nedan.

C40-städerna har gjort åtaganden på ett antal olika områden som berör klimatfrågorna. Från Norden deltar Stockholm, Köpenhamn och Oslo. Alla (utom en) har gjort åtaganden över hela spektret av åtgärder!

Sedan 2006 har det minskat med 8% rapporterar Eurostat. Dock står fyra länder ut från den allmänna trenden genom att istället ha ökat sin användning. Det är Estland, Holland, Polen och Sverige, se bild 1 nedan.

Nu beror säkert en del av detta på den allmänna ekonomiska tillbakagången som ju dessutom drabbat länderna olika. Men det är nog inte hela förklaringen för om man tittar på hur ländernas BNP förändrats från år till år (Bild 2 nedan) så är det en ganska likartad bild. Det gäller inte minst om vi jämför med några av de större industriländerna som vi ju ofta vill ses tillsammans med. Det är nog en viss risk att de andra är duktigare i effektiviseringsens sköna konst.

För den som vill gå mera på djupet är Eurostats material lätt tillgängligt och möjligt att ladda ned för eget bruk.

BILD 1
———————————-

BILD 2

Någon sorts rekord är det när man noterar att de fyra största TV-bolagen i USA ägnade tillsammans 27 minuter av sändningstiden åt klimatproblemen 2013!! Då var det ändå en uppgång jämfört med 2012. Det bådar inte gott för den Amerikanska aktiviteten på klimatområdet även om Obama och Hollande har mötts och sagt att klimatet är viktigt.

Att just de båda herrarna möts är väl ändå något som inger hopp. 2015 hålls det klimatmöte i Paris som skall reparera alla tidigare misstag från Köpenhamn 2009 till Warszawa 2013 och ge oss en ny plattform att agera efter Kyotoavtalet. Förhoppningarna på framgång är lågt ställda och vi får ännu ett tag hålla oss till teckentydningar av vad världens ledare gör. (Vad de inte gör är mera uppenbart)

Det svenska målet för effektivisering är (som bekant) en misslyckad hybrid. Man tog EUs 20% som avsåg en absolut minsking och gjorde om det till ett relativ mål - energiintensitet. Därigenom kunde man uppnå målet utan att genomföra några av de lönsamma åtgärder som EU avsåg. EU ville “göra mer med mindre”, men det svenska resultatet blir snarare att göra av med mer och åstadkomma mindre.

Naturligtvis kan man uttrycka energisparandet även i relativa termer, alltså som en förändrad energiintensitet om man bara kommer ihåg att sätta dit en högre siffra. Med de siffror man använde vid den tidpunkt då målet sattes borde det snarare vara av storleksordningen 40% förbättra energiintensitet för att vara i nivå med övriga Europa.

Nu vill “Bryssel” veta vad vi tycker om hur målen skall sättas efter 2020 och har därför en konsultation öppen till 28 April och där vem som helst kan yttra sig. Och naturligtvis kan målet vara “som en intensitet också. Bara man tar rätt siffra. Och bara man kommer ihåg att syftet är att dra nytta av den lönsamma potential som finns.

Den potentialen är STOR, men den blir inte verklighet bara för att man tror att den utnyttjas med automatik vilket är ett vanligt påstående från industrins egna byråkrater. De personer som är verksamma “på golvet” i industrin vet ofta att man kan göra mer - med mindre!

Det är inte bara i skolstudierna som Sverige tappar mark. Även när det gäller teknik för uthållighet och då inte minst energi- och effektiviseringsteknik. En artikel i Forskning och Framsteg jämför Sverige och Danmark och visar att det kan vara mycket stora värden för innovativ industri och sammanhängande jobb som vi går miste om.

Inte oväntat så är det Danmarks mera målinriktade insatser och tydliga ställningstaganden för förnybar energi och effektivisering som utgör en stor del av förklaringen.

Därför är det en nästan övertydlig illustration när man ser att bostadsministern stänger dörren för en fungerande marknad där kunderna kan ställa krav och driva på utvecklingen. Svensk industri skall inte vara med i racet mot framtiden utan skyddas med en säger en nationell standard. Visst har man väl provat det i andra länder öster om oss också, men med ringa framgång?

“Big data” har blivit lite av en slogan för något nytt och spännande. McKinsey har fört fram att de stora datamängderna innehåller möjligheter för innovation och produktivitetsförbättringar. Det kan säkert vara så om man kan mjölka ut ny kunskap om mönster ifråga om beteenden, men det kan också vara ett villospår om dessa mönster inte kan påverkas på ett avgörande sätt.

Energiområdet är ett lockande fält för den som vill gräva djupare i de stora mängder data som energimätarna producerar och som uppenbarligen ger intressanta uppgifter om när vi använder energi och därmed ledtrådar om varför och vad man kan göra åt det. Så långt kan stora datamängder vara till hjälp, men den avgörande frågan är hjälp att göra vad?

Behavioural design lab i Storbritannien funderar över detta och säger:

More information is not the answer. - Good design is.

Det är en erfarenhet som ligger nära den som gjordes i studier av hur människor reagerade på att få veta mer om hur mycket den energi de använde kostade. I några fall ledde det till ökad användning!

Vi har i Sverige några energiföretag som har intressanta lösningar på vad mätningar kan avslöja och vi har institutioner som har spännande lösningar på design för påverkan. Dessa borde vara goda alternativ till några av de förslag som förs fram från “over there”.

Beteendeekonomins insikter om hur människor tar beslut håller på att vinna insteg i utformningen av praktisk politik. Det innebär att man släpper tanken på att man endast styrs av morötter (vinstmaximering) eller piskor (regelverk). Istället är man mera mottaglig för målstyrning och med detta sammanhängande åtgärder. Typ goda råd, märkning, teknikutformning med hushållning som grundfunktion osv osv osv. Ett sammanfattningsbegrepp är styrning med “knuffar” (nudges).

I USA har man i förvaltningen en särskild funktion OIRA, The White House Office of Information and Regulatory Affairs, och i England har man skapat ett Behaviour Insights Team (or Nudge unit). I EU har man inom JRC tittat närmare på frågan om hur “knuffar” kan användas mera systematiskt. I Danmark har man ett nätverk som bedriver forskning och experiment på området.

I Sverige är det dock fortfarande morot och piska som gäller. Här har vi myndigheter som räknar ut att klimatpolitiken fordrar att man höjer bensinskatten med flera hundra procent och att om man använder andra åtgärder än skatter och avgifter så blir klimatpolitiken dyrare.

eceee har haft ett spännande seminarium om just detta “From products to systems: Saving more energy through EU policies” och där man presenterade både slående exempel och intressanta uppslag.

I en av presentationerna visade Robert Nuij från kommissionen några exempel och aviserade en möjlig installationsmärkning.

I ett annat visade Jürgen Sturm från Lighting Europé på möjligheterna att styra belysning för effektivisering men att dessa tekniker ännu har liten spridning på marknaden, se bild. Han hävdade också att man kunde minska energin med 50% till belysning och att dena bedömning var en försiktig uppskattning!

Alan Meier från University of California Davis hade en hel serie observationer om den teknik vi omger oss med och den som finns runt hörnet och kallas smart. Bland annat en studie av hur folk använder sina termostater och om de kan hantera programmeringen av dem. Mycket nedslående resultat som visar att vi har mycket att göra vad avser design så att man har nytta av tekniken.

Avsikten med EU-direktivet om effektivare energianvändning är att försöka få medlemsländerna att realisera den lönsamma potential till effektivisering som finns och som man bedömer är av storleksordningen minst 20 %. Det vill säga att vi med 20 % lägre energianvändning skulle kunna erhålla samma funktioner och dessutom förbättra vår ekonomi (nivå, trygghet, jobb). EU föreslår att antal åtgärder som riktar in sig på bland annat byggnaders energiprestanda, offentliga sektorns inköp, energitjänsteerbjudanden och affärmodeller samt företagens energihushållning. Man vill att i alla dessa avseenden skall man bli tydligare och mera uppfordrande i medlemsländerna så att effektiviseringsmarknaden får fart och blir tydlig och därmed att kundernas förtroende för åtgärderna ökar.

Regeringen lade för åtta månader sedan ett förslag till hur direktivet skulle behandlas i Sverige. EnergiEffektiviseringsFöretagen, EEF, (bland andra) tyckte att förslaget var lamt men påpekade också att det fanns en del uppslag att bygga vidare på. I kritiken sade EEF:

Det framlagda förslaget har ... två radikala fel:
• Istället för att proaktivt försöka finna hur man skall kunna dra nytta av dessa lönsamma möjligheter försöker man istället finna sätt att göra så lite som möjligt inom ramen för direktivet genom att utnyttja dess ”alternativ”. ....
• Man utgår från att de lönsamma möjligheterna realiseras av sig själva därför att marknadens aktörer är rationella. De behöver bara genom information och ökat medvetande ”sättas igång”. Forskning inom området beteendeekonomi visar att beslutsfattandet hos enskilda personer och företag är mera komplicerat men kan förbättras genom utformning av ”erbjudanden”. Det är därför extremt viktigt att förändra och utforma affärsmodeller som gör att kunderna får mera kompletta erbjudanden.

Nu efter åtta månader, och fyra månader innan åtgärderna skall vara implementerade, kommer i all tysthet ett förslag som dock bara avser de åtgärder som fordrar lagändringar. Det är säkert formellt korrekt, men saknar värde totalt som signal till marknaden eller signal om avsikter och beslutsamhet. Möjligen är det dock en signal om vilka våndor den sittande regeringen har i ämnet effektivare energianvändning.
I presentationen av förslaget framhävs att det innebär att:

* En obligatorisk energikartläggning för stora företag införs. Stora företag ska vart fjärde år göra en energikartläggning som ska innehålla förslag på kostnadseffektiva åtgärder som företaget kan vidta för att spara energi och effektivisera sin energianvändning.
* Individuell mätning av varje nybyggd eller ombyggd lägenhets användning av värme, kyla och tappvarmvatten, när det är kostnadseffektivt att installera mätning på lägenhetsnivå.
* Kostnadseffektiva åtgärder ska priortiteras. Regeringen kommer därför, bland annat mot bakgrund av de synpunkter som kommit från företag och organisationer, inte införa något obligatoriskt krav på mätning av värme, kyla och tappvarmvatten på lägenhetsnivå.

Jaha!?

Kartläggningar är nödvändiga men det är ännu viktigare att åtgärderna genomförs när de väl är kartlagda. Här kan man se av texten att man slitit hårt med ordet “kostnadseffektiv” och rentav våndats men ändå sliter på begreppet intill tjatighet. Sedan hoppas man bara att alla kostnadseffektiva åtgärder skall genomföras. Men var det inte därför direktivet kom till? Att man ser att det finns lönsamma åtgärder som ligger kvar i träda?

Så här långt ser det alltså ut som om det inte ens blev en tumme av EUs ambitioner för Sverige. För inte är väl detta en svensk variant av Victoria Nulands uttalande?

Diskussionsämnet om hur näten klara av ett större tillskott av väderberoende förnybar energi är outtömligt och driver som bekant vissa “högnivådebattörer” till att ta till höga toner om både kostnader och stabilitet. Det är emellertid kul att se att det också finns de som funderar på hur problemet skall lösas och en av dem lanserar vad han kallar “ankkurvan” och har tio förslag värda att fundera över.

Flera av dem handlar om energieffektivisering och hur den skall appliceras för att ha störst effekt. Det illustrerar också hur förnybar energi och effektivisering kommer närmare varandra. IEA DSM projekt 17 “Integration of Demand Side Management, Energy Efficiency, Distributed Generation and Renewable Energy Sources” har detta på sin dagordning och där har vårt grannland Finland gjort viktiga pjonjärinsatser så den nordiska tillämpningen får anses tillgodosedd.

Vi hoppas kunna presentera mera inom ramen för det nystartade “DSM-Universitet” som hade sin första föreläsning om energitjänster häromdagen. Kolla gärna!

Vad gör ett litet land med begränsade resurser och som vill kunna följa med i utvecklingen på energiorådet? Ett gott tips är att vara med i IEAs tekniska samarbeten. De nordiska länderna har alla insett detta och är flitigt medverkande i de 40-talet (varav 15 handlar om energieffektivisering) så kallade Energy Technology Initiatives (även benämda Implementing Agreeements) som finns. På så sätt kan de följa med i mycket mera än de själva annars inte skulle haft råd med.

Tyvärr är kännedomen om verksamheten inte så vitt spridd som man skulle önska men det finns en enkel väg in i denna värld och det är via den årsrapport som IEA gör. Rekommenderas inte minst till konsulter som kan finna att mycket av det som de funderat över kanske redan finns publicerat i någon form av IEAs olika grupper. Länkarna finner ni i rapporten.

Till livets gåtor hör att man i dessa tider av arbetslöshet inte i större omfattning tar chansen att satsa på det som ändå måste göras förr eller senare nämligen uthållighet och de jobb som är förknippade med dessa förändringar. De finns och de är ofta förknippade med att till exempel ombyggnader och effektivisering har högre arbetsintensitet. CERES skriver i sin Trillion dollar rapport:

Clean energy sources are more job-intensive than fossil fuels: Focusing on the power sector, clean technologies create 2 to 8 times more “job years per gigawatt-hour (GWh)” than fossil energy sources—specifically, 0.4 job years per GWh for energy efficiency and 0.85 job years per GWh for solar PV versus less than 0.2 job years per GWh for coal and natural gas.

Sustainlabour som är en organisation som stöds av FN-organ och fackföreningsrörelsen (bl.a Danska LO men inte Svenska?) har gjort en sammanställning över jobb inom hela den gröna sektorn i Europa. Den tar bara delar av effektiviseringssektorn men mera ur andra områden, se nedan! Inte en så tokig idé för en minister eller kommissionär som skulle vilja förändra samhället?

Energieffektivisering är en stor sak men den levereras i många små paket. Samma sak tycks det med policy-åtgärder för effektivisering. Det sägs nu lite förstulet från EU-kommissionen att det kommer fler initiativ så småningom för att bättra på effektiviseringsarbetet.

Paul Hodson, the head of the EU’s energy efficiency unit, flagged “micro” public action as the way forward

Detta sägs i samband med att man diskuterar IEAs färdplan för byggnadsrenovering och i vilken det påpekas att effektiviseringen är ett nödvändigt element för att klara 2-gradersmålet.

OK man kan äta korven skiva för skiva också. Bara det blir av.

Elefanten i rummet är ju den där stora saken som alla ser men ingen vill (får/törs ?) tala om. Energieffektivisering är en sådan elefant. Det man inte talar om är hur vi skall kunna använda den både för att göra energisystemet mera uthålligt och ekonomin mera vital. Gång på gång undviks den och vanligen med argument från en verklighetsförnekande ekonomisk doktrin vars fokus ligger på individernas fullständiga ekonomiska rationalitet och inte på de ofullkomligheter vi har att realisera “våra bästa stämningars längtan”.

Ett annat djur som däremot diskuteras flitigt intill tjatighet är kärnkraften. Den känns mera som en irriterade loppa. Det finns de som vill göra gällande att den är ett närmast ödesbestämt inslag i energisystemet. Naturskyddsföreningen gör nu ett försök att visa på detta debattmonsters brister på kvalitet. Den är dyr, miljöskadlig, skapar avfallsproblem, har en fatal olycksbild och ger reglerproblem i energisystemet. Vad behövs mer för att slippa se rubriker om kärnkraftens “nödvändighet”?

Det finns ju alternativ med bättre egenskaper i alla de avseenden där kärnkraften fallerar. I all synnerhet energieffektivisering med sin stora oexploaterade potential och med sina goda egenskaper att skapa sysselsättning och ekonomisk utveckling.

Så det borde vara dags att byta elefant. Att börja tala om hur vi skall få fart på effektiviseringen och sluta tala om sådant som tillhör det förgångna.